Vi vaknade upp med en go känsla i kroppen trots allt, vi hade marinerat det faktum att vi skulle köpa ett radhus idag! Kl. 14:30 skulle vi ses hos mäklaren och skriva på kontraktet. Men… än en gång ringde mäklaren och den här gången visade det sig att budgivare #2 hade “sovit på saken och omvärderat ett par saker”, och sedan lagt ytterligare ett bud på morgonen. Alltså, för i helvete! Självklart såg säljarna bara pengarna och deras beslut om att signa med oss var som bortglömt.

Iom detta drag bad vi mäklaren om mer tid så att vi kunde checka av lite saker med banken. Det var det minsta de kunde göra för oss med tanke på allt fulspel som varit de senaste dagarna. Om nu budgivagre #2 fick en hel natt, då kunde vi gott och väl få ett par timmar till.

Som grädde på moset började banken knorra när vi kontaktade dem för att få lite rådgivning kring lån och ränta inför köpet. Helt plötsligt krävde de oss på ett säljkontrakt för att godkänna ett eventuellt brygglån och nu stod vi där med byxorna nere… Varför ska allting alltid krångla!?

Efter väldigt mycket om och men, kanske med lite hjälp från Johans kusin, godtog banken vår ekonomi och lovade att hjälpa oss om vi skulle komma till den punkten att vi inte fick lägenheten såld i tid. Men, det var ett par otroligt dryga timmar.

Dessutom skulle vi vara med på vårt första föräldramöte hos BVC idag kl. 13 och ingen av oss var väl direkt sugna på det iom allt som hände. Men, vi gjorde oss klara och åkte iväg.

Hos BVC trängdes vi med 15 andra barnvagnar och trots att detta var en föräldragrupp, var Johan den enda mannen på plats. Han kände sig verkligen malplacerad, speciellt när det slängdes fram bröst till höger och vänster för att amma barn ^^ Haha, stackarn! Mitt under mötet la vi ytterligare ett bud á 25 kkr och hoppade satt #2 nu skulle ge sig.

När vi kom hem från BVC drygt 1,5 h senare, ringde mäklaren igen.

“Nu har de gett sig, igen! Nu tycker jag att vi knyter ihop det här… Ska vi ses 15:30 på vårat kontor, hinner ni det?”

Vi var inte på speciellt gott humör när vi ännu en gång åkte iväg… Vi var mest irriterade på säljarna som inte höll sitt ord om att signa med oss utan öppnade upp budgivningen igen för 25 kkr… Men, nu satt vi iaf där, på mäklaren kontor, och väntade på säljarna. Snart dök de upp med en stökig ettåring och kontraktskrivningen blev minst sagt kaosartad pga. deras unge ^^

Drygt 1,5 h senare klev vi ut från kontoret, ett radhus rikare men 8 miljoner fattigare ^^ Det som borde varit en lycklig händelse översköljdes av det faktum att vi måste sälja vår egen lägenhet, snabbt! Inflyttningen i radhuset sker 2 december, 3 mån exakt från dagens datum.

Hur vi ska hinna sälja vår lägenhet på den här tiden och dessutom hitta någon som vill flytta in snabbt kommer bli näst intill omöjligt tror jag. Av någon anledning är vår lägenhet otroligt svårsåld… Men, det är bara att sätta igång asap. Jag bokade därför in två mäklare direkt och de båda dyker upp imorgon eftermiddag!

Klockan ringde oförskämt tidigt för att vara en söndag, men Johan skulle ut och golfa med Vidir ute på Solsidan. Inget nytt motbud hade kommit in under natten eller morgonen och det var först när Johan hann säga “Vi leder budgivningen”, som ännu ett bud från budgivare #2 kom in… Suck.

Vi avvaktade dock resten av dagen då visningen skulle genomföras idag. På kvällen ringde mäklaren och berättade att ingen dykt upp förutom en kvinna som ville ha lite trädgårdsinspiration. Detta innebar att det bara var vi och budgivare #2 kvar i leken och enligt mäklaren verkade det som att #2 närmade sig sin smärtgräns som förmodligen låg på 8 miljoner.

Med den här informationen bestämde vi oss för att fortsätta buda och efter många ångestfyllda småbud, ringde plötsligt mäklaren.

- “Hej Nathalie…! Nu verkar det som att vi nått slutet, budgivare #2 har lagt sig! Vad tror ni om att skriva kontrakt imorgon vid lunch?”

Omg, vi vann budgivningen! Har vi precis köpt ett hus?! Vi vågade knappt tro det, men Johan åkte iväg och köpte lite chark till oss för att fira det hela! Vi slog på en film och satt sedan och smaskade i oss goda ostar, tryffelsalami och ett gott vin!

Vi gick och la oss med en läskig, men lite pirrig, känsla… 8 050 000 kr landade slutbudet på, herregud va pengar för ett sketet radhus! ^^

Men en klump i magen sov varken jag eller Johan speciellt bra. Budgivningen fortsatte och budgivare två följde efter oss, varje gång.

Vi bestämde oss för att ta en paus med livet. Vi tog med oss en barnsele och åkte ut i skogen för att plocka svamp. Det var kanske lite halvhjärtat som vi letade svamp, vi gick mest i skogen och njöt av den krispa och friska luften. Det var så skönt att komma ut lite och rensa tankarna lite.

När mäklaren ringde på eftermiddagen med info om att helgvisningen skulle bli av trots en stegrande budgivning, sa jag att vi ville avvakta den nya visningen innan vi gick vidare i budgivningen.

På kvällen la vi dock ett sista bud och undrade vi om vi gjorde rätt som fortsatte buda på huset trots att det gick upp i pris… Vi hade inte heller satt något tak för oss själva, vi visste inte hur långt vi var beredda att gå. Inte fanns det något annat hus i området att jämföra med heller då husen är så pass olika samt att det var många år sedan något hus i den samfälligheten blivit såld.

Idag, ringde mäklaren än en gång och frågade hur tankarna gick. Det var med skakig kropp som jag sa att vi nu ville lägga utgångspriset och därmed starta budgivningen.

Det verkade på mäklaren att det fanns 3-4 sällskap som var intresserade, men det var endast en till som gav sig in i budgivningen under dagen. Den här budgivaren skulle komma att bli vårt nya irritationsmoment, tillsammans med säljarna som trots budgivningen ville ha en till visningshelg… Detta gjorde hela situationen ännu jobbigare, skulle ännu fler ges chansen att ge sig in i budgivningen? Om man nu lägger ut sin bostad till ett visst pris och budgivningen kommer igång, varför lägger man sig så lågt att man inte är villig att sälja till det priset?

Jag hade iaf Adam att gosa med, jag kände att jag behövde lite extra kärlek och jag kramades mycket med honom under dagen. Jag försökte också se honom framför mig när budgivningen stack iväg... Måtte detta bli ett bra hem för honom att växa upp i!

Idag, efter lite om och men, gjordes en besiktning av huset och det kom tillbaka helt felfritt. Det var gröna bockar på samtliga kontroller - underbart! Iom. detta är det nu dags att ta ställning till hur vi vill göra - lägga ett bud eller inte.

Mäklaren ringde på eftermiddagen när protokollet fanns att läsa och jag sa att vi skulle ta diskussionen ikväll när Johan kommit hem från jobbet. Men, här är vi och jag tror att vi är överens om att lägga ett bud. Vad vår maxgräns blir vet jag inte, men vi är villiga att hänga med en bra bit iaf.

Sover han inte i sin säng, sover han hos mig... Idag var en sådan morgon när han fick komma till mig i sängen när Johan åkte till jobbet. Här somnade han snabbt, min lilla groda.

Ikväll var det visning igen för radhuset och vi åkte in än en gång, den här gången med en lasermätare för att ta lite olika mått och se hur våra saker eventuellt fick plats eller inte. I all hast under gårdagen insåg jag att jag inte ens noterat vilka materialval det var i köket ^^ Man blir helt blind och ser bara det ytligaste vid ett första besök. Den här gången kunde vi notera lite andra detaljer och se saker för vad de var, dvs. utan rosenskimrande glasögon. Men, huset ÄR bra… Även om det firar 11 år i år och det börjar bli dags att byta båda vitvaror och frånluftsvärmepump. Man brukar säga att dessa håller i 10-15 år nämligen.

Trädgården var lika fin idag och trots att man hör motorvägen så hoppas jag att det blir ett sorlande ljud som man glömmer, som ett konstant brus som bara finns där.

Jag vet inte vad som hände, men jag har kommit till insikten att Nacka Strand gjort sitt. Jag orkar inte en sommar till med de här idiotgrannarna som vi har. Är det inte en idiot som cyklar och flåsar var och varannan dag, är det ett fullständigt dagis på innergården. Barn som skriker, föräldrar som sparkar boll i rabatterna, hundar som skäller, folk som grillar med sina sura grillar… Nej, jag orkar inte en sommar till, kommer bli fullständigt galen! Sen hjälpte det ju inte till att vi ser hur behändigt en liten uteplats när vi besökt Björn och Amanda. Jag vill inte att vårt barn ska växa upp i en pytteliten lägenhet och få damp bara för att det inte finns någonstans att göra av med energin. Vadå, ska han springa fram och tillbaka i hallen varenda kväll? ^^ Nej tack!

Det var med lite pirr i magen som vi åkte iväg på visningen… Det kändes ändå som att jag skulle kunna lägga ett bud på det här, men jag var inte lika säker på vad Johan tyckte. Det är trots allt han som påverkas mest av vår flytt iom att han jobbar från kontoret. Själv kan jag fortfarande jobba hemifrån och jag har för avsikt att göra det så länge jag bara kan, det är det bästa som hänt enligt mig ^^

Men, det handlar verkligen om att ge och ta… Det går att ta båten till stan, men då får man ta bilen till bryggan om man inte vill ta bussen till Slussen. Man kan också ta bussen till Henriksdal för att sedan ta båten sista biten från Saltsjökvarn. Det finns ett MiniSATS i Gustavsbergs vilket motsvarar det jag hade behövt åka till i Sickla. Det finns ett naturreservat tvärs över vägen vilket motsvarar Nyckelviken.

När vi kom fram hade det redan varit 15 andra sällskap på visningen! 15! Herregud, det här huset kommer sticka iväg i pris… Men, det var precis lika fint IRL som det var på bilderna och kanske är detta en av få gånger som det kändes lika stort IRL som det gjorde på bilderna. I vanliga fall brukar ju vidvinkelobjektiven vrida sanningen något ^^ Köket kanske var lite litet för min del, men det går ju alltid att göra om. Snedtaket på övervåningen är inte heller en favorit, men det finns iaf en liten bröstning vilket gör att det inte är helt oanvändbar yta. Kanske är det lite för lite förvaring också, men det kanske man kan lösa när man väl är på plats.

Vi gick ner för trappan från trädgården och kikade på den gemensamma bastun samt förrådet. Dessutom fanns det även en större gräsyta på baksidan som de fyra radhusen delade på - perfekt för barnspring, picknickar, sommarhäng, m.m.

Vi lämnade huset med en konstig känsla. Huset var superfint, jag älskade trädgården, bastun och gräsmattan på baksidan… Men, det ligger så himla off. Att ta sig in till jobbet för Johan kommer bli en plåga och jag kommer sakna utsikten som fan. Då huset inte hade besiktigats ännu hade vi några dagar extra att fundera och det var nog tur det. När vi kom hem på kvällen snurrade tankarna rejält och min för- och nackdelslista bara växte.

Vi bestämde oss för att ta en liten sväng ut till området där huset ligger och samtidigt handla med oss lite gofika hem. Det fick liksom bli dagens lilla äventyr där Adam också fick känna på att åka bil lite mer…

Alltså, det finns ju inte jättemycket runtomkring direkt, mest skog. Men, frågan är hur mycket man rör sig utanför huset? Jag menar, hur mycket rör jag mig utanför lägenheten just nu? Jag går fram och tillbaka till Svindersvik ibland, vilket iofs är ett jättefint promenadstråk, men mer än så är jag ju inte ute och går. Vägrar ge Kajen våra pengar och Restaurang J har vi inte besökt sedan Adam kom. Absolut, jag tar båten in till stan ibland, men det är ju mest pga. jobbet isf... Det är väldigt sällan jag åker in för egen räkning.

Anyway, lite längre upp på gatan hade det dock byggts ett klassiskt radhusområdet, det som jag anser vara döden… Men, det var iaf en liten bit längre upp på gatan och inget som direkt påverkade huset vi kollat på.

På kvällen bestämde vi oss för att åka iväg på morgondagens visning av huset. Vi började därför kolla hur det såg ut med kommunikationer osv. från området. Vi började även printa ner för- och nackdelar med både Nacka Strand och radhuset… Det handlar verkligen om att ge och ta, vi kommer aldrig få allt som vi vill ha med vår budget, inte i Stockholm iaf.