Idag knackade det på dörren - ett blombud med grattishälsningar från mina föräldrar! Detta trots att de redan gett mig bästa presenten genom att komma hit och hjälpa oss (läs; mig).
På kvällen rök pappen som var kvar på golvet på nedervåningen. Johan var överlycklig över det ^^ Tänk att det är så olika vad man uppskattar... Jag trivs som bäst när saker kommer på plats i skåpen, han trivs när flyttsakerna ryker.
Jag vaknade upp och var på pappret ett år äldre, jag blir 38 år idag.
Johan bjöd på gofrukost nere vid bordet, men sen hade han lite dåligt samvete då han inte hade planerat eller köpt något. Helt ärligt, när han fyllde år var jag inte mycket bättre ^^ Han undrade om det fanns något han kunde göra för mig under dagen och jag sa att jag var nöjd om han ville åka och kolla på kök med mig under dagen. Vi lämnade kaoset hemma och packade in oss i bilen, sedan åkte vi in till Sickla, här fanns Marbodal, HTH och Ballingslöv. Så, min present från honom blev “köksdrömmar”.
Vi åt även lunch på Urban Deli och jag åt en råbiff för första gången på 1,5 år… Som jag saknat min råbiff ^^ På vägen hem åkte vi förbi mitt favoritkonditori i Orminge och köpte med oss lite gosaker hem. Johan lyckades även smyga med sig en liten tårtbit hem - “tårta måste man ha när man fyller år!”.
Tidigt imorse åkte mina föräldrar hem efter nästan en hel vecka på vår soffa… Vilka hjältar! Innan de åkte med den stora bilen, passade vi på att fylla den med soppåsar och körde iväg en sväng till tippen. Vi fick dock inte med oss allting i en vända, det som återstod packades in i bilen och kastades i Degerfors ^^
Mamma styrde hemåt och allting gick så bra, inga konstigheter att köra hem på egen hand! Imponerande ändå att hon vågar köra själv i Stockholm, det är det nog inte många som skulle ge sig på hemifrån.
Johan tog båten in till stan då Embark hade sin årliga julfest och jag räknade inte med att få se honom igen förrän imorgonbitti när vi vaknade.
För att inte vara helt miserabel hällde jag upp ett glas vin till mig själv, ställde upp min iPad på en pall och kollade på en film medan Adam sov i min famn. Jag höll mig dock inte vaken längre än en film och gick och la mig ganska tidigt.
Jag vaknade av att Johan typ kastade sig ner i sängen… “Ah, på så vis”, tänkte jag och kollade på klockan - 22:30?!
“Är du redan hemma?”, sa jag förvånat…
“Ja, jag smällde i knät så förbannat i bordet, jag orkade inte vara kvar… Har så fruktansvärt ont att jag knappt kan stå. Kunde knappt gå upp för trappan!”, kved Johan.
Spännande ^^ Får se hur man mår imorgon eller om jag har två stycken att ta hand om i helgen och kommande dagar.
Idag fick jag en tidig födelsedagspresent och jag tror inte det var det som var tanken… Tror inte ens Johan fattade det när han berättade att han tagit en vecka extra julledigt och att han skulle gå på semester redan imorgon!
Jag behöver ingenting annat än just precis det här, exakt det här!
Ingenting passar in här… Ingenting. Hur kan allt som vi tidigare haft se så otroligt illa ut här? Känns som allting behöver ersättas. Det är liksom fult här. Vår fina Vertigo-lampa - ful, vitrinskåpet - fult, soffan - ful, DUXen passar inte in och kommer förmodligen åka hem till Degerfors…
Att sen ingenting funkar som man trott är också rätt frustrerade. Tex. så finns det spotlights i tvättstugan, men de är inte inkopplade så att de kan användas. Alla dimmers verkar vara gamla som gatan, alla våra LED-lampor flimrar deluxe, blandaren till badkaret verkar vara sönderdragen, osv.
Fan va trött jag är på det här stället, redan…
Det känns dessutom billigt byggt… Tunna väggar och dörrar överallt som gulnat, billiga blandare till både handfat och duschar, trasiga kommoder, m.m. Listan bara växer på saker jag ogillar.
Vafan har vi betalat 8,1 MSEK för?!
När familjen Ek och Johan vaknat på morgonen, begav de sig ner i källaren för att hitta allt som skulle med till Sthlm - skrivbord, badrumshylla, vardagsrumsbord, och lite annat smått och gott. Tur att de har en stor bil, för den var tetrispackad till bredden ^^
På eftermiddagen dök de upp - räddarna i nöden! Med sig hade mamma massa mat till oss alla så att vi skulle slippa fundera på det de dagarna de var på besök. Otroligt snällt av henne.
Tanken var att de skulle stanna två, kanske tre nätter, men de stannade kvar i nästan en vecka… Sovandes på varsin soffa i ett totalt kaos, jag tyckte så otroligt synd om dem. De hjälpte oss att passa Adam, vilket var tanken, men de hade liksom ingenstans att ta vägen. Inte hade vi något Internet heller, så de kunde varken kolla på TV eller surfa om dagarna. Fy fan, stackare.
Jag är dock otroligt tacksam för att de kom och framförallt stannade, det hade aldrig gått utan dem. Det hade liksom inte blivit något gjort om de inte haft koll på Adam. Nu fick iaf jag och Johan undan lite grejer som krävde att vi både var där.
Igen, tacksam för mina räddare i nöden, den här gången också…
Jag kan ha gnällt ganska mycket till mina föräldrar, det resulterade i att mamma och pappa erbjöd sig att följa med tillbaka till Stockholm om vi åkte till Degerfors för att hämta tillbaka lite möbler/kartonger.
Tanken var från början att vi alla skulle åka till Degerfors, sen skulle vi fylla Volvon med prylar och åka tillbaka till Sthlm. Men, det slutade med att Johan åkte själv, för enkelhetens skull. På kvällen körde jag honom till Folkungagatan så att han kunde ta tunnelbanan till T-Centralen och sedan hoppa på tåget till Degerfors.
När jag kom tillbaka till Kils Gård och skulle svänga upp på vår gata, gick bilen bara rakt fram... Det var så otroligt halt att jag missade vägen ^^ Jag fick svänga in på busshållplatsen som låg bredvid. Tur var att jag inte hade någon framför mig, då hade det smällt kan jag lova. Sjukt läskigt, satan va halt det var!
Väl hemma igen hade jag ett mål med kvällen - jag skulle plocka undan kartongerna som stod vid vår matplats så att vi iaf hade ett köksbord att sitta vid när mina föräldrar kom. Det fick bli kvällens och morgondagens mål... Vart jag skulle göra av allt, mja... det var ju en annan femma ^^
Jag vaknade upp med samma dåliga känsla idag. Det här är inte mitt hem. Jag ville bara sätta mig i ett hörn och gråta... Avsaknaden av förvaring, äckliga silverfiskar som gömde sig överallt och kartonger överallt, värsta flytten hittills.
Jag packade upp kartong efter kartong och det var verkligen open-spot-tekniken som tillämpades. Alla tomma kartonger sprang jag ut med i växthuset i väntan på att flyttfirman skulle komma och hämta dem igen.
Men alltså, trots otaliga timmars plockande såg jag noll och ingen skillnad. Hjärtskärande ^^
Idag åkte Johan till jobbet och jag var hemma själv i kaoset. Fullständigt överväldigande att bo i detta tillsammans med en liten bebis.
Vad har vi gjort… VARFÖR flyttade vi!? När jag satt där i sängen och såg mig omkring insåg jag hur bra vi hade haft det i Nacka Strand… Som jag saknade vår lägenhet, hemsk känsla!
Dagens fokus för min del var att få iordning i Adams rum så att vi iaf kunde vara någonstans med honom och att han hade någonstans att sova. Jag hoppades att hans säng skulle kännas lite som en trygg plats för honom, något han kände igen och som doftade “som vanligt”.
Jag gjorde så gott jag kunde, men att packa upp kartong efter kartong med en bebis är minst sagt utmanande. Han ska ligga någonstans på golvet och vara nöjd, jag ska prassla med inslagspapper och väsnas med att öppna/slå igen kartonger. Det låter ju rätt högt. Att sen vartenda kartong som i Nacka Strand tillhörde köket, skafferiet och vardagsrummet är benämnt som "KÖK", kort och gott, hjälper ju inte direkt till... De kunde väl iaf ha skrivit "KÖK - Bestick", eller liknande... SUCK!
Att Johan dessutom kom hem senare än vanligt pga. längre restid var sjukt jobbigt…
Igen, varför flyttade vi…?
Det var med vemod jag vaknade idag.
Klockan 08 knackade det på dörren och det stormade in människor - ett totalt kaos. Flyttledaren var grinig för att packgubbarna inte var färdiga och att de dessutom inte meddelat vad som fanns och inte fanns, tex. filtar att packa runt ömtåliga saker m.m.
Flyttledaren stressade på alla, alla kartonger skulle ut samtidigt som resten packades.
Jag kämpade på att packa sovrummet samt ta ner ELFA-systemet i garderoben och Johan åkte ut till huset för att lägga skyddspapp på golvet. Adam, stackarn, hamnade i kläm när han fick ligga i sängen bland alla saker, springande människor och konstiga ljud. Så, när Johan tillslut kom tillbaka fick han gå en promenad med honom så att han fick några minuters ro.
Vid kl 15 var lastbilen fullpackad och flyttlass #1 gick till Saltsjö-Boo. Här kunde de köra intill dörren och fälla sin ramp nästan hela vägen in genom dörren. Kartong efter kartong bars in och det som skulle upp såg de till att bära upp. De enormt tunga och otympliga datorstolarna kånkade en stackare upp alldeles på egen hand, utan att repa en enda vägg på vägen, det var fan imponerande.
När de tillslut tömt lastbilen tog de en till vända till Nacka Strand, den här gången skulle förrådet tömmas och cyklarna tas med.
Jag lämnades “hemma” i ett mörkt och svinkallt hus (dörren hade ju stått öppen i flera timmar och det var -10 grader ute). Adam, som förmodligen var både frusen och överstimulerad, grät med enorma krokodiltårar och det tog lång tid innan han tillslut fann ro i min famn och kunde somna.
Ett par timmar senare kom lass #2 och när gubbarna var klara med sitt, var vi 25 000 kr fattigare… Lite skillnad från de 14 000 kr vi tidigare kommit överens om.
Vi andades ett par djupa andetag, åt varsin matlåda, sedan var kvällens mål att få sängen på plats. Efter mycket om och men stod den tillslut där och när vi äntligen fick lägga oss runt midnatt, fick Adam sova mellan oss. Vi hade verkligen inte hjärta att låta honom sova själv, ingen av oss hade velat sova själv inatt.