Jag har spenderat större delen av dagen ute i växthuset medan Johan har varit med Adam. Tidigt i morse, efter frukosten, åkte de två iväg till Velamsund för att kika på hästarna och jag gick ut och började skörda det som fanns kvar i växthuset.

Det blev faktiskt en hel del padrón och jalapeños. Frågan är bara om det finns någon som helst hetta i någon av dem. ^^ Jag vette sjutton. Padrón är ju lite av ett lotteri och med mina jalapeños har jag tydligen inte heller lyckats få till någon större styrka. Men det återstår väl att se, antar jag. Kanske sitter det lite jävlar anamma i någon av dem ändå.

Frågan är bara vad jag ska göra med allt. En del av jalapeñosen åker nog in i frysen. Jag har sett ett par recept där man river fryst jalapeño direkt över exempelvis gazpacho eller använder det som garnering på en drink. Det låter ju faktiskt ganska smidigt, och framför allt slipper jag stå och försöka hitta på någon storslagen plan för att ta hand om hela skörden på en gång.

Jag plockade även äpplen från trädet i trädgården. Så goda! Jag har egentligen inte smakat på dem ordentligt ännu, men de jag åt var verkligen riktigt goda. Det är ändå något speciellt med att bara kunna gå ut i trädgården och plocka ett äpple direkt från trädet. Känns nästan lite lyxigt faktiskt ^^

Idag har Johan röjt runt i trädgården. Han drog nitlotten och fick ta tag i häcken. Grannen gjorde sin sida förra året och det tog dem nästan en hel vecka att bli klara, så jag hade mer eller mindre räknat med att vi skulle behöva ägna hela helgen åt vår del.

Men icke! Johan betade av hela skiten på bara några timmar. Snyggt jobbat! Jag är faktiskt lite imponerad ^^ Jag hade mentalt förberett mig på en hel helg med häckklippning och så var det plötsligt klart innan man ens hunnit bli riktigt less på eländet.

Vilket väder vi har haft idag – rena aprilvädret! Det har regnat, haglat, varit strålande solsken och sedan börjat om igen. Ena stunden har det känts som att hösten bestämt sig för att ta över helt och några minuter senare har solen tittat fram som om ingenting hade hänt.

Men det är ju också då det kan bli riktigt magiskt. De där snabba växlingarna resulterade i ett par helt fantastiska minuter här och där, med ljus som nästan såg overkligt ut. Se bara! ^^

Jag är alltid sen på bollen när det kommer till lootrummet på jobbet, men idag lyckades jag faktiskt vara ute i god tid. Jag hade kikat in i rummet tidigare under morgonen och sett att det låg någon mjuk grej på hyllan, men exakt vad det var hade jag ingen aning om.

Anyway, mjuka saker är hårdvaluta i lootrummet. ^^ Så när jag såg att det fanns något mjukt där inne var det bara att ställa klockan och pallra sig dit i tid. Man vill ju inte missa sin chans när det vankas eftertraktat loot.

Och det visade sig vara en ganska fräck kudde! En riktig keeper skulle jag säga. Självklart fick jag även med mig lite kläder hem, men det får jag nästan varje gång jag går in i det där rummet. Haha, Adam kommer vara så sjukt kittad framöver ^^

Idag följde vi båda med Adam till föris eftersom vi skulle ha ett kort utvecklingssamtal med en av hans pedagoger, Michelle. Vi slog oss ner inne i deras ”lugna rum”, där de bland annat har högläsning och sover middag. Ganska mysigt rum faktiskt, och betydligt lugnare än resten av avdelningen.

Michelle var väldigt ärlig och det uppskattar jag verkligen. Hon berättade att Adam haft ganska jobbiga lämningar och att han kan bli rätt hårdhänt och fysisk när han inte riktigt kan uttrycka vad han känner med ord. Därför har de jobbat mycket med känslor tillsammans med honom och försökt distrahera honom vid lämningarna för att göra övergången lite lättare.

Adam har också hittat en stor trygghet i sina dinosaurier och det låter de honom hållas med. Han har i princip alltid minst en dinosaurie med sig, at all times. Ibland även när han sover ^^ Det är tydligen hans lilla snuttefilt, fast i dinosaurieform.

Sen var det ju det här med maten… Han äter ju ingenting. Men det gör han ju inte hemma heller, så där vet jag inte riktigt om just förskolan kan trolla fram någon lösning. Vi får väl helt enkelt hoppas att den här matvägran bara är en fas och att han någon gång bestämmer sig för att mat faktiskt kan vara ganska gott.

Vi har också tyckt att Adam verkar lite ensam på förskolan, men det visade sig åtminstone att han har hittat en kompis i Hugo. När Hugo är på föris leker de ofta tillsammans, framför allt med bilar och dinosaurier. Det känns ändå skönt att höra. Samtidigt verkar Adam faktiskt vara ganska nöjd även när han leker själv. Han har ju aldrig varit särskilt förtjust i för mycket ljud och ståhej runt omkring sig. Kanske trivs han helt enkelt ganska bra i sin egen lilla värld emellanåt.

När jag hämtade Adam på eftermiddagen fick jag däremot höra att han ibland saknar oss under dagen. Han kan bli ledsen och fråga efter mamma och pappa. Det är ju inte speciellt kul att höra… Man vet ju att det är en del av att börja förskolan och att han förhoppningsvis blir tryggare med tiden, men det gör ändå ont i hjärtat att veta att han går runt där och faktiskt längtar efter oss.

Samtidigt känns det ändå skönt att få en liten inblick i hur han har det under dagarna. Vi kan ju bara se den version av Adam som kommer hem till oss, och ibland är det lätt att glömma att han faktiskt har ett helt eget litet liv på förskolan när vi inte är där.

Det har blivit dags att sälja av Adams säng, den fina Stokke-sängen som han har sovit i ända sedan vi flyttade hit. Den har hängt med ett tag nu, men är numera för liten för honom. Lite sorgligt ändå. Det känns som att man precis vant sig vid att han har den där sängen och helt plötsligt har ungen vuxit ur den.

Jag förstår däremot inte riktigt hur den kan vara rekommenderad för barn mellan 0–5 år. Hur små femåringar tänker de att man har egentligen?! ^^ Adam är ju inte ens två och ett halvt och han känns redan alldeles för stor för den. Visst, barn är olika, men fem år? Nja. Det känns väldigt optimistiskt.

Jag har även lagt ut den stora sittbänken som stått i Adams rum. Den är jag däremot lite mer osäker på om vi faktiskt kommer att lyckas bli av med. Den är ganska stor och lite mer av en specialgrej, så jag kan tänka mig att målgruppen är betydligt mindre. Kanske slutar det helt enkelt med att vi får sälja stommen och sittdynan var för sig och hoppas att någon nappar på åtminstone en av delarna.

Okej, nu är det dags igen… Jag MÅSTE ta tag i gymmet. På riktigt. Jag känner hur hela kroppen håller på att förfalla och jag börjar bli så jävla stel ^^

Via jobbet har vi tillgång till ett nybyggt gym i byggnaden och eftersom det uppenbarligen tar emot något alldeles kopiöst att åka till SATS – som dessutom kostar en mindre förmögenhet – måste jag försöka hitta ett annat sätt att få in träningen i vardagen.

De dagar jag behöver vara på plats åker jag in till kontoret vid 06 och brukar vara där runt 06:30. I vanliga fall slår jag mig ner vid datorn, börjar jobba lite, äter frukost och väntar sedan in resten av kollegorna som börjar droppa in runt 09.

Så tanken nu är helt enkelt att jag ska gå till gymmet varje gång jag åker in till kontoret. Istället för att försöka klämma in träningen någon annanstans under dagen får den bli en del av morgonrutinen. Jag är ju redan på plats, gymmet ligger bokstavligen i samma byggnad och jag har ändå en massa tid innan de andra anländer till kontoret. Det känns ju nästan löjligt enkelt när man tänker på det.

Förhoppningsvis blir det lättare att hålla i när träningen bara blir en del av rutinen istället för något jag aktivt måste planera in och ta mig iväg till. Det är åtminstone planen. Tanken är god. Väldigt god faktiskt.

Återstår bara att se om jag faktiskt kan hålla i det också ^^

Förra året köpte vi tre stycken vildvin som vi planterade i den nysnickrade blomlådan på framsidan av huset. Tanken var såklart att de så småningom skulle växa till sig och göra lite mer väsen av sig där på framsidan. Förra året hann de dock knappt ens skifta färg innan de gick från gröna till bruna och sedan tappade alla blad. Inte direkt någon färgsprakande höstupplevelse.

I år däremot! Jäklar vilken skillnad. Nu har vildvinet verkligen växt till sig och vi känner ändå att det faktiskt gör sitt där det står. Och färgen just nu är helt otrolig. Det är så vansinnigt rött att det nästan ser fejk ut. En så otroligt vacker nyans!

Det blev med ganska kort varsel bestämt att vi skulle åka till Degerfors i helgen. Vi hade alla varit lite småförkylda tidigare i veckan och ville därför inte lova för mycket innan vi visste att vi faktiskt var friska nog för att åka. Men när vi väl kom fram till helgen kändes det ändå som att vi kunde köra.

När vi jobbat klart för dagen åkte vi in till T-Centralen för att plocka upp Christoffer, som kom med tåget från Uppsala. Därefter skulle vi försöka ta oss ut ur Stockholm, vilket ju som vanligt blev ett litet äventyr. Man blir aldrig riktigt förvånad längre, men det är ändå fascinerande hur sjukt lång tid det kan ta att bara ta sig ut ur stan.

Adam var däremot på gott humör och resan hem gick faktiskt förvånansvärt bra. Det gnälldes inte särskilt mycket alls, vilket får ses som en liten seger när man sitter instängd i en bil i flera timmar.

Vi stannade till vid en mack så att grabbarna fick äta korv, medan jag och Adam delade på en liten pommesbricka. Han blir ju så kopiöst kass i kistan av mackkorv, så vi tänkte att det kanske var bäst att låta bli den här gången. Därefter delade vi på en mjukglass med nötkross och vit chokladsås – en kombination jag inte har ätit sedan jag bodde i Norrköping!

Helgen bestod sedan av massa lek, spring i trädgården och en to-do-lista som skulle bockas av från mammas sida. Johan axlade det ansvaret och betade av sak efter sak under lördagen medan vi andra underhöll Adam.

På söndagen åkte vi ner till pappa, som hade en bra dag. Det kändes faktiskt som att han kände igen oss, eller i alla fall några av oss, och det värmde så otroligt mycket i hjärtat. Det är sådana små stunder man verkligen försöker hålla fast vid.

Nu åker mina små habaneroplantor in, efter att jag tagit hand om dem ända sedan sådden i våras. Måtte de nu hinna bli klara i år och faktiskt smaka någonting! Förra årets chiliplantor var ju ett riktigt misslyckande. De smakade knappt mer än paprika, vilket känns sådär när man faktiskt har gått och pysslat om dem hela säsongen.

De här har jag däremot försökt frisera och ansa så gott jag vågar. Klippt bort lite blad och rensat upp så att de förhoppningsvis kan lägga mer energi på själva frukterna nu när de får flytta in i värmen. Några blad måste de ju trots allt få behålla om de ska överleva. ^^

Nu håller jag tummarna för att de sista habanerosarna hinner mogna ordentligt och faktiskt utveckla lite jävla smak innan säsongen är över. Efter allt pysslande sedan i våras vore det ju väldigt trevligt om belöningen blev något annat än små paprikor med storhetsvansinne ^^