Eftersom vi nu har köpt en ny bil behövde Forden åka tillbaka till Degerfors, annars hade vi inte fått plats med alla bilar ute på parkeringen. Så, idag åkte Johan iväg tidigt till Degerfors med Forden, sedan spenderade han några timmar tillsammans med sina svärföräldrar innan det var dags att ta tåget hem till oss igen.

Det blev verkligen en blixtvisit, men det hade blivit lite problematiskt att lösa en hel helg i Degerfors... Då hade en av oss behövt åka med Adam själv i bilen åt ena hållet och förra gången vi gjorde det höll jag på att gå av på mitten - det var sååå jobbigt. 

Vi får helt enkelt åka hem till mina päron en annan helg, kanske när Adam dessutom blivit av med gipset så att han kan leka ordentligt med mormor. 

Nu har det snart gått en hel vecka sedan Adam gjorde sig illa och när vi hämtae honom från förskolan idag åkte vi till Nackas närakut. Jag ville kolla upp honom innan helgen, ifall det fanns något vi kunde göra för honom för att lindra smärtan.

Vi kom dit vid 16 och fick efter drygt 30 min träffa en första sköterska som skickade oss vidare till ett annat väntrum. Här satt vi i nästan 2h innan vi fick träffa en läkare. Vi förklarade vad som hade hänt samt att vi varit inne på barnakuten, Sachsska, tidigare i veckan men att de aldrig ens tittat på honom när vi var på plats. “Det var ju… anmärkningsvärt”, var läkarens svar medan hon kände på knän och fötter.

Höger knä verkade ändå okej, trots att det varit svullet i veckan, men när hon klämde på vänster fot kved han illa. Läkaren tyckte vi skulle röntga foten och bad oss gå bort till röntgen. Här fick vi tid nästan omgående och Johan följde med in i rummet. Som Adam grät, han grät hela tiden där inne och tårarna sprutade på honom… Stackare. Usch, va ont han ska ha och va rädd han ska vara när han inte förstår vad som händer.

Nu fick vi vänta ytterligare en stund i väntrummet, men nu var han otröstligt och vi fick mer bära runt på honom än något annat. Klockan hade passerat läggdags, han var hungrig och hade ont, inte konstigt han var ledsen. Johan sprang iväg för att kolla om vi hade en napp i bilen och undertiden han gjorde det, kallades vi så klart in till läkaren igen.

“Jag har kikat på röntgenbilderna och konsulterat mina kollegor i Uppsala och de visar att Adam har en spricka i foten. Vi kommer därför att lägga gips på honom, sedan kommer ni få en kallelse till ortopeden nästa vecka.”

Alltså, Sachsska… Vafan, hur kunde de inte ens titta på honom, då hade vi upptäckt detta för flera dagar sen och Adam hade inte behövt ha så ont som han haft. Och vi hade inte behövt tro att det inte var något annat än att “barn slår sig”... Vi har ju liksom försökt ställa honom upp, få honom att gå, lämnat honom på förskolan… Usch, vilka dåliga föräldrar.

Det dröjde ytterligare en stund innan Adam kunde få foten gipsad och eftersom Johan inte hade hittat någon napp i bilen, sprang han iväg igen för köpa en nödnapp ^^ Självklart kallades vi in till gipsningen medan Johan var borta, men han hann innan de hade börjat.

Det var 10 plågsamma minuter för Adam medan de la grunden för gipsningen eftersom de var tvugna att hålla i foten och se till att den hamnade i rätt vinkel och läge. Adam sträckte sig efter Johan och kramade om honom hårt när han böjde sig ner… Efter några minuter tystnade han, trots att tjejerna fortfarande höll på att gipsa hans fot. Stackarn var så slut att han somnade mitt i allt.

Snart fick vi äntligen åka hemåt och Adam sov fortfarande, inte ens när vi flyttade honom till vagnen eller bilstolen vaknade han.

Väl hemma fick vi i honom lite gröt innan vi bytte om till pyjamas och sovpåse, sedan somnade han snart i sin säng för natten.

Vi har under en period känt att min älskade Cougar har gjort sitt… Den har varit toppen att ha här uppe under året, men iom att vi numera måste lösa hämtning/lämning av Adam, har vi varit i behov av en bil där vi kan använda en barnstol. Det blev extra påtagligt nu efter nyår när vi blev av med Mercedesen pga. lagning av plåtskada. Den veckan var hemsk! Kånkandet av Adam till/från föris i fullständigt snöoväder vill jag aldrig behöva göra igen. Ibland visste vi inte ens om bussarna skulle gå och det kunde ta 1,5 h att lämna honom, det är ju inte hållbart.

Tidigare har vi varit inställda på att när vi köper en ny bil, då ersätter vi Mercedesen och den blir får andrabil… Men, ingen av oss har haft större lust att spendera 4-500 kkr på en bil, hur roligt det än hade varit med en schysst bil. Och iom. stöket som blev förra veckan har vi tänkt om och ersätter Forden istället och helt plötsligt blev det så mycket enklare att hitta bilar… Önskelistan kortades ner brutalt och plötsligt accepterade vi helt andra saker än innan.

Så, förra veckan åkte vi och kikade på en bil som Johan hittat i Lännersta. Vi paxade bilen för att kunna provåka den idag och efter en liten tur på lunchen, bestämde vi oss för att hugga den.

En Wolksvagen Golf Hybrid (gas/bensin) från 2020 som gått drygt 8000 mil. En ganska basic bil även om det fanns lite roliga features som vi uppskattar. Stort bagage, billig försäkring, m.m.

Johan vabbade Adam igår då jag behövde åka in till kontoret. Adam hade varit på gott humör med tanke på omständigheterna samt lekt väldigt bra under dagen. Därför bestämde vi oss för att lämna Adam på förskolan de timmar som barnen är inomhus. Det var inga konstigheter att lämna honom, han kröp snabbt bort till målarfärgen och verkade vara nöjd och när jag hämtade honom på eftermiddagen hade det tydligen gått bra… Väldigt skönt att höra!

Stackars Adam, vilken natt han har haft. Han har vaknat gråtande flera gånger i timmen och pekat på sina knän som han måste ha så ont i… Älskade vännen.

Under dagen har han inte kunnat stå eller stödja på benen. Varje gång han försökt (förmodligen glömt bort sig), så hamnar han i stående position och sen börjar han gråta för att han får så ont.

Slog en signal till 1177 och de sa väl inget av värde direkt. De tyckte jag skulle åka in till barnakuten eftersom knäna var svullna och alvedonen inte hade hjälp under natten. Så, under lunchen fick jag åka in till Söder och väl på plats gjorde de inget annat än ordinerade ett litet schema för smärtstillande… De tittade inte ens på hans knän…

Vi åkte hem och gjorde det så bra som möjligt för honom. Han fick sitta i soffan och titta på Bamse större delen av dagen och äta popcorn. För att ha så ont som han hade var han ändå på ett ganska gott humör.

Efter en dag som varit fylld av lek inomhus, varvat med lite Bamse och Laban, höll vi på att göra slut på den sista energin på kvällskvisten. Vi lekte “tittuuuut” bakom vitrinskåpet som vi gjort så många gånger förr, men den den här gången slutade det betydligt mer olyckligt.

Adam ramlade, som han gjort så många gånger förr, men grånade illa den här gången… Han grät på att sätt som var hjärtskärande och han verkade ha sååå ont.

Vi kramade honom och tröstade så mycket vi bara kunde, vi erbjöd honom till och med nappen, men han slutade inte gråta trots det. Tårarna rann och rann… Men, dumma som vi var tänkte vi att han måste vara övertrött och förmodligen blivit mer rädd av fallet än att han hade ont. Vi gav honom lite alvedon och nattade honom, men han vaknade om vartannat, pekade på sina ben och sa “AJ”, om och om igen…

Adam pratar och pratar och pratar… Han kommer tjata hål i huvudet på oss när han blir äldre ^^

Just nu ljudar vi banan, tända, lampa, traktor, den där, dumma den, baj baj… Jag glömmer säkert ett helt gäng, men om va han pratar!

Idag delade vi på lämna/hämta och jag högg lämningen som en kobra. Tack gode gud för det, för på eftermiddagen började det toksnöa igen - blöt och tung snö. Hämtningen fick alltså Johan ta hand om och han var måttligt road. Drygt 80 min senare klev han innanför dörren igen, genomblöt och trött av släpandet på vagnen ^^

Under lunchen fick jag ett ryck och provade att göra praliner igen… Jag la ut min granitskiva på Blocket häromdagen, men tror att jag kommer behålla den trots allt. Jag vill inte eventuellt skrapa vår bänkskiva, den är ju liksom lite svår att byta ut ^^

Men, jag hatar verkligen att temperera choklad, fan va kladdigt det blir! Jag är så dålig på det, choklad överallt! Men, man blir ju inte bättre om man inte provar, eller hur… Däremot har vi ingenting hemma att fylla skalen med och iom snöstormen utanför dörren uppmanas alla att lämna bilen hemma.

Vilken vacker morgon vi vaknade upp till, det är så vackert ute just nu! Vilken vinter vi verkar få tillslut! Men, iom. att Stockholm stad gått ut med orangea varningar som verkar hålla i sig hela veckan, jobbade vi hemifrån idag. Det gjorde lämnadet av Adam betydligt enklare när ingen av oss behövde hålla koll på kollektivtrfiken. 

Under lunchen passade jag även på att fylla i lite tråkiga märken i vårat golv och oj så mycket bättre det blev. Glömde dock en efterbild, men det blev bra mycket bättre än innan!

Herregud, vilken dag! Varför bor vi i Stockholm?!

Idag lämnade Johan in vår bil på plåtskadeservice och den beräknas bli borta hela veckan. Det innebär att vi behöver lämna Adam med bussen, vilket i sig inte är några konstigheter egentligen, men nu har det snöat i två veckor och vägarna är frusna med snömodd i mängder… Det är med andra ord smått omöjligt att ta sig fram med barnvagnen.

Jag har fasat för den här morgonen i flera dagar och när jag vaknade imorse snöade det ute. Superfint, verkligen, men jag behövde inte mer snö idag ^^

Adam, ja, honom fick jag väcka efter att han vaknat av Johans snarkande vid 04 imorse, no joke. Först vaknade jag av Johans snarkande, sedan Adam. När Johan tillslut vaknade till efter att jag puttat på honom otaliga gånger, hade han mage att säga “Men Adam, klockan är 04…”, som att det var Adams fel att Johan var vaken ^^ Iom detta fick jag väcka Adam imorse så att vi inte skulle bli alltför sena till förskolan. Och för att lura i honom lite gröt innan det var dags att åka till föris, fick han leka lite med ett av pusslen han fick i julklapp av mormor.

Adam var väl lite sisådär gnällig, men han förstod att vi skulle ut i snön och verkade ändå ganska okej med att jag klädde på honom lager på lager. När vi skulle ta oss ner för vår lilla backa till bussen, höll jag på att sitta på rumpan både två och tre gånger, det var så jävla halt! Blankis och snömodd ovanpå, helt otroligt att det inte varit någon olycka där än.

Väl på bussen verkade Adam ändå ganska nöjd, han visade att han ville åka mer varje gång bussen stannade till och dörrarna öppnades. Gounge! När det tillslut var vår tur att kliva av bussen fick inte vår barnvagn plats på den “upptrampade” trottoaren så jag fick gå på vägen som var fullständigt omöjlig att gå på pga. smömodden. Inte var det bättre framför förskolan heller, fattar inte hur man prioriterar ibland…

Lämningen gick över förväntan, men kanske berodde det på att de minsta hade gått in och påbörjat sin fruktstund. Jag klädde av Adam i kapprummet så att han samtidigt såg dem sittandes där och när han var redo att gå igenom den lilla grinden, blev han uppmött av en av tjejerna vilket förmodligen gjorde lämningen lite enklare.

På hemvägen dök bussen aldrig upp och jag fick gå hela vägen hem i det här skitvädret… Men barnvagnen.

Snart var det dags att hämta Adam igen och det var inte mycket roligare att hämta honom. Adam var däremot väldigt nöjd med allt och pep inte en enda gång, trots att vi fick vänta på bussen i 20 min pga. försening.