Inatt har vi fått sova, vilken grej! Vi har under de första dagarna hemma gått och lagt oss ganska sent, närmare 00, då vi har inväntat minis “sista matning” för dagen. Eftersom vi har fått order om att han ska matas var tredje timme, har vi ställt larmet ifall det skulle vara så att han sover igenom dessa timmar. Inatt väcktes vi av larmet runt 04, nattens enda matning! Han verkar också lite mer okej med att sova i sitt babynest nu, så, vi har fått sova många sammanhängande timmar i natt!

Kl 14:30 idag väntade ett hembesök av vår kommande barnmorska - Margareta. Hon var ett par minuter tidig när hon ringde på dörren och fångade mig mitt i mellanmålet. Margareta var en superhärlig kvinna med lång erfarenhet (35 år) och det märktes tydligt att detta inte var hennes första gång. Hon tog oss med storm, superhärlig!

Vi inledde besöket med en kontroll av mini - hans vikt, gulhet, ögonvitorna, nacken, ryggen, lederna, naveln (som nu har börjat skrumpna och därmed lukta pikant)… Allt såg fint ut och han har lagt på sig ytterligare några hekton. Hon gissade också på att den lilla stumpen skulle trilla bort närmaste dygnet till min stora glädje!

Som på beställning, alldeles lagom tills vi satte oss ner, började han snutta på sina fingrar för att signalera matdags! Perfekt, då kunde vi få ytterligare lite hjälp med amningen!

Hon stannade närmare en timme och gick igenom massa bra information och tips samt svarade på alla våra frågor innan hon tackade för sig.

Det pratas mycket om den berömda Baby Bluesen*, ibland också om Baby Pink. Det är ingenting konstigt egentligen, utan en helt “normal” reaktion på alla hormoner som lämnar kroppen. Jag var kanske lite naiv och tänkte att jag klarat mig, då den vanligtvis dyker upp tre dygn efter förlossningen, men idag tror jag bestämt att det var min tur.

På eftermiddagen kom alla känslor krypandes och jag hann lagom säga till Johan att jag kände mig ledsen och då började tårarna ringla ner för kinden, okontrollerat. Inget storgråt, bara tårar som rann och de fortsatte rinna under en timmes tid.

Tror att det för min del mycket handlade om att jag kände mig instängd, tvingad att alltid finnas där eftersom mini skulle ha mat med max tre timmars mellanrum den första veckan. Det är sommar, underbart väder och jag sitter inne… Inte ens en promenad har jag tagit då jag känt mig lite svagarna än vanligt, förmodligen pga. blödningen.

Men, Johan förstod vad jag behövde ikväll och det var inte att bli tröstad. När mini hade matats för sjuttioelfte gången idag, såg han till att vi klädde på oss och tog en promand, även om den var kort. Vi gick upp till Hemköp för att köpa varsin glass och vände sedan hem igen. En kort promenad, men ack så välbehövlig för mitt sinne.

*Baby Blues - Tredagarsgråten, eller baby blues, har fått sitt namn av att den brukar dyka upp ungefär tre dygn efter förlossningen. Den kan variera i styrka, några kanske bara känner sig lätt nedstämda, för andra kan det kännas avgrundsdjupt, som om alla moders PMS kommit på besök. Det vara bra att känna till att det här är en jättevanlig reaktion, mer än hälften av alla nyblivna mammor drabbas av det som kallas baby blues eller tredagarsgråt.

Detta tillstånd beror faktiskt till stor del på hormoner. De hormoner som faktiskt var livsnödvändiga för bebisens utveckling under graviditeten, klingar nu snabbt av efter en förlossning. Förutom att man ska försöka landa i att bli förälder så är det denna plötsliga hormonomställning, ganska troligt i kombination med en stor portion sömnlöshet, som kan ge ångest, nedstämdhet och motstridiga känslor efter en förlossning.

Det har gått fem dagar sedan mini föddes och siffrorna på vågen har tokrasat! Nog för att jag höll igång och tränade bra in i det sista, men vågen står idag på 75,1 kg, det är -9 kilo på bara ett par dagar. 

Oerhört tacksam över att magen gått tillbaka så fint som den ändå har och att jag lyckades undgå bristningar... Det syns knappt att jag varit gravid. Det som märks är dock hur otroligt mjuk magen är, det är som att något saknas där inne, konstigt va? ^^ 

Dagarna flyter verkligen samman när det enda man gör är att spendera dagarna inomhus, i samma run, i samma fotölj...

Jag tror inte jag var beredd på att känna mig så här instängd som jag ändå gör. Att inte kunna lämna lägenheten då jag är den som matar mini, att inte kunna gå iväg till gymmet och känna mig som mig själv... Det är jobbigt, jobbigare än jag trodde trots att jag sagt detta till mig själv i flera veckor.

Jag vet att det är en övergångsperiod, en period jag förmodligen kommer sakna när den är över, men det är jobbigt just nu och det har inte ens gått en vecka sedan han föddes. Det är tur att han är söt, det får mig att glömma hur jobbigt det är till och från under dagen.

Jag kämpar på med amningen och försöker ha mini så mycket jag orkar hos mig, gärna hud-mot-hud på bröstet. Nu börjar dock mjölken rinna till och det känns i tuttarna ^^ De har börjat ömma och blivit betydligt tyngre. Jag är livrädd för att åka på mjölkstockning och har inte hört speciellt bra historier om amningen från mina vänner - ingen har riktigt tyckt om det och många av dem har fått väldigt ont. Håller tummarna för att det ska lossna för mig, jag tycker faktiskt det är ganska mysigt när det fungerar...

Årets midsommarafton såg minst sagt lite annorlunda ut i år… Vädret var verkligen top-notch, man kunde inte önska sig bättre väder - strålande solsken, 25 grader och varma vindar.

Idag skulle vi åka tillbaka in till BB St Göran för vårt uppföljningsmöte. Under det här mötet skulle minis gulhet samt vikt kontrolleras, men även jag skulle få en snabb undersökning av fiffin för att se till att allt läker ordentligt.

Det blev en första biltur vid 15-hugget och på ett sätt kändes det bra att det blev “framtvingat”, annars kanske man aldrig skulle våga ta sig ut på egen hand. Vi försökte väcka honom för lite mat innan det var dags att åka, men han har varit otroligt svårväckt idag.

När vi kom fram till BB började han vakna till liv (vilket också innebär matdags), vilket var jättebra då vi kunde passa på att få lite hjälp med amningen på plats. Sköterskan tipsade om lite olika ställningar, men gav mig också en amningsnapp att prova (som jag sen fick behålla) och vilken skillnad det gjorde… Smärtan gick från en 8a till en 4a, omgående! Underbar liten sak det där!

När mini väl lugnat ner sig igen var det dags att väga honom samt mäta gulhetsvärdet. Det visade sig att han faktiskt gått upp i vikt igen, ~200 g, vilket innebär att han får i sig mat trots att jag tycker att amningen varit en mindre kamp. Han låg också inom värdena för gulsot, så ingen fara där heller.

När vi checkade av mig och mina stygn i fiffin, ville sköterskan konsultera en läkare varpå en snabbt kom ner. De var nog lite yrkesskadade och ursäktade sig när de luktade lite på min binda ^^ “Mja, jag känner nog ingenting”, sa läkaren… “Men visst är det väl en liten doft där”, sa sköterskan… Jag instämde med henne och sa “Va skönt att det inte bara är jag som tycker det luktar lite pikant, minst sagt” ^^

För att vara på den säkra sidan skrev de ut antibiotika till mig, fiffin vill man vara rädd om!

När besöket var avklarat och bebisen nöjd, åkte vi till ICA Maxi för att hämta ut medicinen direkt. Vi passade även på att handla lite då det inte var så mycket folk på plats. Johan hade sen tidigare köpt sill och potatis (midsommaren till ära), men vi passade på att utöka utbudet något med skagenröra och baguette…

När vi kom hem satte vi mini i stolen vid bordet, sedan dukade vi upp den fantastiska buffén - i sina originalförpackningar ^^

Som sagt, midsommar i år såg minst sagt annorlunda ut…

Efter en väldigt speciell natt där man hela tiden varit på spänn när han sovit, var det nu morgon och vi var allt lite omtumlade ^^ Att ha babynestet i sängen mellan oss verkade bra på pappret, men det var otympligt och ganska ivägen faktiskt. Dessutom var jag jätteorolig över att han skulle rulla in i vår lilla handdukskorv som vi rullat runt honom för att han skulle ligga lite tajtare, tänk om han inte fick luft mot den… Det slutade med att jag la honom intill mig och virade hans lilla filt runt honom som en korv så att han inte kunde råka rulla runt. Och herregud så söt han var!

Idag ringde BB S:t Göran för ett uppföljningsmöte där de undrade hur första natten hemma hade gått. Vi pratade lite om hur vi mådde, om mini hade ammat något, m.m. Jag som hade extremt ont i brösten efter amningsförsöken blev rekommenderad att prova en amningsnapp, en tunn silikonnapp som man placerade på bröstet som bebis i sin tur suger på istället för vårtan.

Vi pratade också lite om att eventuellt använda ersättning då jag har så ont, men blev rekommenderad att undvika det om jag hade för avsikt att fortsätta amma. De jämförde ersättningen med oxfilé och bea, medan mjölken var en härlig vit fisk ^^ Med andra ord, det kunde bli svårt att få honom att vilja ha bröstmjölken om han fått smaka oxfilén…

Solen sken och det var varmt den här veckan, hela veckan… Det gjorde mig orolig för hur vi skulle klä mini, framför allt under nätterna. Body, inte body, med eller utan filt? Läskigt ändå hur otroligt lite kött på benen man har när man blir hemsläppt med en liten människa som förväntas överleva, på bröstmjölken som inte runnit till dessutom ^^ Det kommer nog dröja ytterligare ett par dagar innan det sker, kanske en dag extra då det kan ha påverkats av mängden blod jag förlorade.

Ännu en natt i sjukhussängen med bebis mellan oss och när vi vaknade upp på onsdagen kände vi oss redo att åka hem. Men, innan vi åkte hem tänkte vi passa på att få 48h-kontrollen avklarad för mini, vilket vi kunde genomföra under eftermiddagen.

Dagen kändes lång då vi egentligen bara kunde vänta på att klockan skulle gå. Dessutom fanns det förmodligen betydligt fler kritiska par på avdelningen, så vi nedprioriterades förmodligen något, i.e. vi fick färre och färre besök. Men, det fick ingen nöd på oss egentligen, jag låg väldigt bra där i sängen med mini på mitt bröst.

Jag passade på att pinga in lite hjälp när det kom till amningen då jag fick så otroligt ont i brösten, men utifrån vad de kunde se och hjälpa mig med så såg det ut som jag gjorde rätt i mångt och mycket. Vi provade lite olika positioner och jag kände frustrationen komma när det inte gick så lätt som jag hade tänkt mig.

Vi smaskade i oss efterrätterna och började packa iordning våra väskor. Runt 16 dök en läkare upp och gjorde PKU-provet på mini och han var så snäll, inte en ljud yttrade han trots stick i båda händerna.

Hon gjorde även en undersökning av mig för att se hur härligheten såg ut och läkte och det verkar som att allt gick åt rätt håll, även om det så klart var svullet. Jag erbjöds ännu en gång att kika själv med hjälp av en spegel och det var lite motvilligt som jag gjorde det… Men, det såg faktiskt oväntat bra ut med tanke på vad hon varit med om senaste dygnen ^^

När klockan närmade sig 17 var vi äntligen redo att lämna BB och det kändes lite overkligt när vi rullade ut väskorna som vi tagit med oss, men även ett babyskydd med en liten människa i!

Johan körde fram bilen och vi klickade i skyddet, sedan satte jag mig på min ringkudde i baksätet och Johan körde försiktigt iväg hemåt. Mini sov hela vägen hem och när vi kom innanför dörren insåg vi båda att inget någonsin kommer bli sig likt igen.

Det dröjde inte många timmar innan vi sattes på prov… Vi känner inte mini och allt är nytt för honom och det märktes när han började gråta. Vi hade ingen aning om vad som var fel och första natten blev lite av ett eldprov. Han tyckte inte om vårt babynest som vi hade i sängen och vi hade svårt att tyda hans gråt. Men, efter ett par jobbiga timmar gick solen upp igen och det hela började om.

Vi sov sisådär under natten, jag vaknade ofta när de kollade till oss och jag var nojig att vi skulle råka lägga täcket över mini eller något annat dumt. Vi överlevde dock natten och snart var det dags för frukost igen.

Egentligen var utcheckning vid kl 10 dagen efter förlossningen, men eftersom jag förlorade så mycket blod ville de att vi skulle stanna kvar minst en natt till. Runt lunch kom en tjej in med mitt blod och satte det i dropp. Ett par timmar senare kom även järnet in och jag skulle få en rejäl dos av det, 1000 mg… Nu var jag kittad för flera månader framöver enligt läkarna ^^

Mycket TV blev det och därmed fotboll. Idag smet Johan dessutom iväg och köpte lite kebab till oss då sjukhusmaten var lite sisådär… Däremot åt vi mer än gärna deras efterrätter, de var faktiskt riktigt goda!

Vi blev uppassade på till och från under hela dagen. Olika läkare kom in och checkade till mig, men även olika barnläkare kom och kikade på mini. Kändes väldigt bra med så mycket folk och kontroller, även om vi hann träffa väldigt många skift.

När kvällen närmade sig blev jag äntligen av med de sista slangarna och vi kunde äntligen ta bort infarterna som satt kvar. Nu kunde jag röra mig fritt igen, eller ja, iaf så pass mycket man kan förvänta sig av en nyförlöst tjej ^^ Nu kunde jag börja lyfta mini lite mer ordentligt och därmed även amma lite bättre.

Klockan var nu ca 04:20 på morgonen och vi gavs möjligheten att sova ett par timmar. De besökte oss någon gång i timmen och när klockan närmade sig 08 var det dags för oss att få i oss lite frukost för att sedan fortsätta igen.

Jag ville inte äta för mycket eftersom jag inte riktigt kunde gå på toa, men jag hade med mig energigelé som jag fick i mig tillsammans med massa vätska och en macka.

Klockan 08:20 var dags att påbörja nästa medicin som skulle få igång värkarna igen (Oxytocin). Vi började med värdet 20, sedan höjdes detta värde varje halvtimme tills vi nådde 120 och värkarna var i full gång igen. Jag vaggade fram och tillbaka, satt i squatposition och gungade fram och tillbaka framför fläkten.

Den här fasen var något helt annat… En helt annan typ av smärta som enbart kändes som ett enormt tryck i svanken och rumpan. Måste jag välja tar jag den här typen av smärta alla dagar i veckan framför den som är under öppningsfasen. När klockan närmade sig 10:15 var jag nu 9-10 cm öppen… Vi närmade oss snabbt…

Snart började värkarna bli så pass påtagliga att det var skönare för mig att stå på knä i sängen. Den här positionen gjorde det dock svårt att ha på mig de trådlösa CTG-puckarna. Istället gjorde man bedömningen vid 11:30 att man skulle sätta en skalp-CTG på bebisens huvud istället.

Det dröjde inte länge innan jag var helt öppen och det började bli dags att krysta fram den lille… Jag vägrade att ligga på rygg utan stod lutad mot sängen, sedan på knäna hängandes över ryggen på sängen… Snart var det dags att krysta på riktigt och den härliga tjejen som skulle förlösa mini var lugn och informativ. Men, trots att hon pratade mig igenom det hela, gör kroppen det kroppen vill. Att hålla andan och krysta är lättare sagt än gjort när det känns som att lungorna och huvudet ska explodera…

Johan måste ha känt sig så hjälplös när han stod där vid sidan. Jag hade varit tydlig med att jag behövde mitt eget space, dvs. var inte för mycket i mitt ansikte och klappa mig på armarna, etc. Jag hade också bett honom att inte ställa frågor som jag var tvungen att svara på, utan bara göra något och sen fick jag säga nej om jag inte uppskattade det. Hans jobb blev att se till att badda mig i pannan/nacken med kalla handdukar, otippat skönt och uppskattat i det här skedet faktiskt ^^

Rörelse under krystfasen är att föredra, så vi provade lite olika ställningar medan jag krystade. Vi la mig ner på sidan med benen upp, sedan fick jag sitta på en pall med Johan i ryggen. Denna ställning visade sig vara ganska framgångsrik vad gällde utvecklingen av förloppet och snart fick jag kliva upp i sängen igen för att avsluta det hela på knä, hängandes över ryggen igen. Det var den ställningen som kändes bäst för mig. Här kunde jag hämta kraft i hur jag höll i sängen, men även hålla trycket under krystningarna genom att bita i sängen ^^ Huvudet syntes snart och Johan erbjöds att kika på det hela… Jag trodde nästan han skulle tacka nej, men han var nyfiken och tog en titt och såg delar av ett huvud med massa hår på.

När klockan var 12:20-ish minns jag hur tjejerna sa att “håll andan nästa värk och prova få till 4 krystningar per värk… Innan klockan slår 14 kommer du ha din bebis i famnen!”. “Lova inte för mycket nu”, fick jag fram med ett litet skratt.

Vid 12:40 baddade de mig med varma handdukar och olja medan de försökte hålla tillbaka huvudet ett par krystningar för att undvika bristningar. Jag hörde på deras röster att jag var nära nu och när nästa värk kom försökte jag få ner så mycket luft jag bara kunde i lungorna, sedan tryckte jag allt var jag orkade.

“Du är grym Nathalie, huvudet är ute… Den svåra biten är klar!! Nästa värk är det resten av kroppen, det är inte alls lika jobbigt! Och oroa er inte för att han inte gråter än, det gör de oftast inte i det här skeded.”

Sagt och gjort, nästa värk kom resten av kroppen ut och de lyfte snabbt upp honom mellan benen på mig så att jag kunde få hålla i honom. Jag hade dock så ont i svanken och stod i en så dålig ställning att jag var tvungen att först få vända mig om och lägga mig på rygg, sedan fick jag upp honom på bröstet. Men, kl 12:46 blev hans officiella födelsetid, drygt 12 h efter att slemproppen gick!

Jag fick ytterligare medicin i dropp och drygt 10 minuter senare, 12:55, krystade jag ut moderkakan och nu tog det fart i rummet. Jag kände hur varmt det blev i sängen och jag förstod att det var mycket blod som kom ut, jag förstod bara inte hur mycket det var. Vi gick från 3-4 personer till 10 personer inom loppet av några minuter…

In kom en läkare som snabbt hälsade på Johan. De började snacka golf (förmodligen för att lugna ner stämningen något), medan tjejerna tryckte på magen för att få livmodern att dra ihop sig. Trots att de masserade och tryckte på magen upphörde inte blödningen och läkaren som tidigare snackat golf med Johan kunde snabbt konstatera att “vi har en kraftig blödning här” och de var snabba med att börja sy inuti mig. Ännu en smärta jag inte visste fanns - tänk själv att någon för in massa instrument i dig när du precis fött barn… Allting gör ont, allting är trasigt och de ska ändå in och töja, skrapa och sy, allt detta så snabbt som möjligt och utan att medicinerna hunnit nå full effekt.

Jag fick mer mediciner på dropp (Oxytocin, Methergin, Cyklokapron och Ringer-Acetat 1000 ml) och lustgas återigen. Här låg jag med en bebis på bröstet medan jag blödde kraftigt och jag började känna mig lite yr av allting. Inte så konsitgt kanske, men situationen kändes rätt lustig. Mitt upp i allt detta, jag som blev sydd och missbrukade lustgasen, uppfattade jag att Johan fick klippa navelsträngen… Det måste ändå varit lite speciellt!

Klockan var nu 13:17 och jag fick PVK nr 2 insatt. Aortakompression hålles och jag läggs i planläge med höjda ben.

Alla behöll dock sitt lugn och pratade tyst runt om oss. Ingen sa rakt ut hur illa det kanske var, men vi förstod det med tanke på all aktivitet. När de äntligen fick stopp på blödningen kunde de konstatera att jag förlorat närmare 2,7 liter blod, hälften av min totala blodvolym.

När blödningen tillslut upphörde tog tjejen som förlöst mig över igen och satte en lokalbedövning innan hon sydde igen mig (13:30). Det blev en vaginalruptur kl 7 i nedre halva vaginan samt en perinealruptur Grad 2. De flesta stygnen gjordes dock på insidan, endast två stycken i mellangården. Sedan satte de in en kateter på mig (14:00) så att jag skulle slippa ta mig upp på toaletten efter allt som varit.

Här fick jag ligga en liten stund för att komma tillbaka till verkligheten. Bebisen på bröstet inledde sina nio steg och snart hade han letat sig fram till bröstet och börjat snutta. För att fira hans födelsedag bjöds vi på födelsedagsfika - lite mackor, skumpa och princesstårta!

Sköterskorna kom ofta in och tryckte och kände på magen och varje gång kunde de konstatera att livmodern drog ihop sig väl. Efter drygt 1,5 h var det dags att både väga och mäta honom, 3660 g och 52 cm lång.

Här låg vi ett par timmar innan det var dags att förflytta oss till nästa rum på BB (16:00). I vanliga fall brukar de vilja att man tar den lilla promenaden själv, men de hämtade en ny säng till mig som jag fick rulla över till då den jag låg i badade i blod. Sedan packade vi ihop våra saker och blev körda till nästa rum där vi skulle stanna över natten.

Tänk att han nu låg där på mitt bröst, hud mot hud… Den där lilla människan som bara 15 h tidigare sparkat mig i magen. De första timmarna var omtumlande och det var många som kom in för att checka läget med oss. Vi försökte få i oss lite mat och jag försökte att dricka så mycket jag orkade. Vi kollade på fotbolls-VM medan vi försökte förstå vad den lilla människan ville. Ibland föröskte vi amma, men oftast låg han mellan oss i ett litet babynest och sov.

Jag kände mig så otroligt otymplig. Jag hade slangar överallt… Jag hade kateter, infarter i vänster och höger arm samt höger hand, dessutom satt fortfarande slangen från epiduralen kvar och allt detta gjorde det sjukt svårt för mig att röra mig i sängen, ännu svårare att hantera ett otympligt litet spädbarn.

När kvällen närmade sig var det dags för mig att bli av med katetern och jag kunde ta min första dusch och skölja av mig allt blod. Johan fick dock hjälpa mig för jag skakade okontrollerat, som ett asplöv. Men, det var så skönt att få skölja av sig och lägga sig i rena sängkläder. Dock hade jag ju kvar alla infarter eftersom de skulle behövas under morgondagen då jag skulle få en påse blod samt 1000 mg järn, rakt in i armen.

När rummet mörknade och det närmade sig läggdags, gjorde vi ett sista försök till att mata honom, sedan skyndade vi oss att släcka ner för att få en timmes sömn eller två.

“Johan, nu jävlar händer det grejer… Jag tror att vattnet precis gick!”

Jag rusade in badrummet och Johan gjorde ett snabbt ryck och bäddade om sängen. Jag hade varit smart och köpt ett skydd som låg under lakanet för att skydda madrassen, den räddade nog sängen den här gången ^^

Nu började jag känna mig lite skakis, nu var det ju dags! Jag duschade av mig och ringde sen till BB, 23:59.

• “Har du haft några värkar fram till nu?" - Nej.
• “Och du känner ingenting just nu?" - Nej.
• “Låt mig diskutera med en läkarkollega, vänta kvar lite”...

Under tiden jag väntade i telefonen började det dock hända saker… Jag gick från att inte känna någonting alls till att på knappt 10 minuter känna lite mindre värkar.

“Vi gör så här. Ni gör er i ordning och åker in till oss. Ta med er era väskor och räkna med att ni bli kvar här… Men, stressa inte, kör inte mot rött utan kom in när ni kommer in.”

Med de orden kollade vi klart på golfen och tog en sista bild på kvällens solnedgång (00:33), sedan satte vi oss i bilen och åkte in. Jag tog fram Preglife-appen för att använda deras värktimer, mest som en kul grej, men på den korta vägen in till BB kom mina värkar allt tätare och det var inte alls speciellt långt mellan dem…

När vi kom in fick vi snabbt ett rum och en erfaren, senior sköterska och när klockan var 01:20 hade vi blivit inskrivna. Hon kopplade upp mig så att man kunde se hur ofta värkarna kom, mitt blodtryck samt bebisens puls. Hon undersökte mig och kunde konstatera att det var slemproppen som gått och inte vattnet, samt att jag nu var öppen 4-5 cm. Värkarna blev allt starkare och hon visade Johan hur han kunde hjälpa mig igenom dem genom att trycka på mina knän när värkarna var som mest intensiva.

Hon lämnade rummet till och från i vad som kändes som en evighet (säkerligen bara några minuter), men de hade koll på mina värden ute i korridoren och visste ifall något hände. Nu gjorde värkarna så ont att jag hade problem att ligga på rygg, det kändes som min svank skulle gå av på mitten. När klockan var 01:28 gick mitt vatten...

Jag försökte andas igenom värkarna, men att ligga på rygg gjorde mig nog mer illa än något annat. Snart var det dags för oss att byta rum till ett preppat förlossningsrum och den lilla promenaden genom korridoren var både skön och hemsk ^^

Jag hade tagit med mig fläkten och den var så otroligt najs att ha. Johan hade hymlat med ögonen när jag packade ner den där hemma, men varenda en som kom in på rummet tyckte det var så smart av oss att ha med den ^^ Ett av mina bättre beslut måste jag säga! ^^

När klockan var 02:20 erbjöds jag äntligen att få kliva ner i ett bad för att lindra värkarna, men det kände som att det tog en evighet att fylla upp det där badet. När jag äntligen fick kliva ner kändes det så skönt och det blev lite enklare att hantera värkarna som var just där och då. Men, snart tog det fart igen och blev mer och mer intensivt. Klockan var nu 03:00 och jag var närmare 7-8 cm öppen. Smärtan började bli olidlig trots att jag nu också hade lustgasen till hjälp.

Jag ville egentligen inte behöva ta epiduralen, mest för att jag hört skräckhistorier från vänner och kollegor att de tappat all känsel och därmed inte kunde jobba med värkarna och krysta. Men, när smärtan övergick från enbart svanken till även framsidan stod jag inte ut längre. Klockan var nu 03:49 och jag kved om att få epiduralen...

De hjälpte mig upp ur badet och kallade på narkosläkaren. Värkarna kom så oerhört tätt just nu att jag knappt fick vila och jag hade svårt att komma ner i puls mellan dem. De påminde mig hela tiden om att andas djupare och längre, jag hyperventilerade nämligen och det påverkade bebisen. Jag förstod inte alls vad de menade, jag andades ju jättedjupt enligt mig själv ^^ Alla förberedelser och saker man läst om hur man ska andas var som bortblåst, ingenting jag lärt mig fanns där och då. Allt gjorde ont och när narkosläkaren tillslut kom och det var dags att ligga still, var det som att allt jobbade emot i min kropp.

Värkarna kom hela tiden, ingen paus alls. De ville att jag skulle dra upp knäna mot hakan, men jag kunde inte röra kroppen, det tog stopp någonstans på vägen. Att dessutom ligga helt stilla när jag är så otroligt känslig i svanken var omöjligt. Men, efter mycket om och men lyckades de äntligen få dit allting och snart började epiduralen verka… Jag fick dessutom ytterligare medicin som skulle “pausa” värkarna så att vi skulle få ett par timmars sömn. Klockan var nu 04:05.

Snart märkte jag inte av värkarna alls och jag kände hur otroligt trött jag var… Tänk om jag bara tagit epiduralen lite tidigare ^^ Oerhört lätt att vara efterklok. Jag ombads lägga mig på rygg och med benen i skräddarställning, sedan släckte de ner rummet åt oss så att vi fick sova lite.