Adam är upp och går så himla gulligt just nu. Han ser ut som en full liten person - vinglig, armarna uppe vid midjan och händerna öppna med små jazz-händer ^^

Idag gick han även till toan själv när det var dags för honom att gå - framsteg! Vi har sedan ett par månader tillbaka gjort tecken till varandra som betyder #2 och lika duktig som han är på att tala om för oss när det är på gång (eller har hänt ibland), lika dåliga har vi varit på att springa iväg med honom till toaletten. Men, han tycks ha gjort kopplingen iaf för idag visade han tecknet, vi bekräftade, och han stapplade iväg alldeles själv in till toaletten!

Stackars Adam, vilken skitperiod han har… Det måste vara så jobbigt för honom.

Han gråter så snart han kommer till förskolan, han är fortfarande jättehostig och snuvig, han sover knapp och är trött genom hela dagen. Till råga på allt har han återigen fått feber och idag har han haft en så jobbig dag.

Tokgrinade när Johan lämnade honom, sov knappt på förskolan och satt och grät i skogen när Johan hämtade honom - förmodligen övertrött som få.

Herregud va lite sömn jag fått senaste tiden. Jag är så trött om dagarna, på ett sånt där sätt så att det värker i ögongloberna på mig. Men, samtidigt förstår jag hur otroligt jobbigt och påfrestande det måste vara för Adam, så jag vill inte tänka på det. Jag försöker njuta av att han vill sova tätt intill mig och pillar mig på ryggen och i håret till och från… Det är lite mysigt trots allt.

Alltså, Adam måste sova så otroligt dåligt. Han är så täppt i näsan och hostar hela nätterna… Jag sover iaf riktigt, riktigt dåligt pga. det. Idag vaknade han dessutom tidigt, redan vid 06:30, och det kommer säkert påverka resten av dagen. De sover inte förrän vid 11:30 ungefär på förskolan, det är många timmar innan han sover.

Morgonen var ganska lugn och Adam var på bra humör ändå, trots hans snoriga näsa och hostandet. Men, när jag skulle lämna honom på förskolan, i ösregnet ute i skogen, började han tokgråta och sträcka sig efter mig medan jag lämnade över honom till Christi. Mitt hjärta går typ sönder när jag ser och hör honom så ledsen. Inte får jag plocka upp honom och trösta honom heller, förskolan vill inte att man ska dra ut på själva hej-då-fasen, då kan det många gånger bli sämre.

Jag satte mig i bilen och åkte hem igen, med tårar som rann nedför kinden… Fy fan va dåligt det känns att lämna honom så där. 

Men, ibland kommer det en bild från föris när Adam är glad igen och då känns det iaf lite bättre. Jag hoppas de fortsätter skicka en bild då och då, det hjälper verkligen.

Adam fick iaf hämtas upp lite tidigare under dagen då vi fick en tid på Vårdcentralen för hans hosta. Vi var där förra veckan och fick hem både medicin för hans hosta och något för förkylningsastma, men vi tycker inte något av det har hjälp så idag fick vi åka in igen.

Nu orkar vi inte längre... Adam börjar bli tung och jag som är så kort når inte att lägga ner honom i sängen nu när vi ställt ner botten på lägsta läget. Johan når knappt ner han heller. Därför bestämde vi oss för att testa ta bort sidan på sängen s att vi kan lägga in honom där utan problem, samt att vi kan lägga Adam direkt i sängen och sätta oss bredvid och natta honom.

Vi får se hur det går. Risken att han kryper ur på nätterna är ju överhängande, men just nu ser vi ingen annan lösning som funkar för oss. Vi får helt enkelt testa och se hur det går! Fingers crossed!

Idag åkte Johan iväg med Adam till föris och stannade där för sista gången… Inskolningen är officiellt över imorgon och det gör ont i hela mig att tänka på att vi ska lämna honom ensam där borta. Förhoppningsvis kommer han inte bli alltför ledsen, men han är otroligt mysig med oss just nu och vill gärna vara nära hela tiden. Jag tror det kommer gå katastrofalt tbh.

Idag, ja… vi får nog säga att idag räknas som första gången Adam tog sina första stapplande steg! De var inte många, men 4-5 stycken iaf från soffan till mig och tillbaka!

Jag har lekt lite med honom genom att lägga hans leksaker på fotpuffen och sen i soffan, sen har jag flyttat puffen lite längre och längre ifrån varje gång i hopp om att han skulle göra exakt det som han gjorde - så kul!!

Älskade unge!!

Jag åkte iväg till jobbet imorse med en klump i magen, men inte innan jag hade gråtit en skvätt i sängen  när vi vaknade och myste tillsammans. Ogillar detta så otroligt mycket.

Eftersom jag börjar jobba har jag överlåtit inskolningen helt till Johan som är pappaledig. Det vore en lögn att skylla helt och hållet på att jag jobbar, jag tror inte jag hade fixat att skola in Adam, jag hade brutit ihop.

Dagen på jobbet gick dock undan, Johan höll mig uppdaterad lite grann under dagen och det kändes lite bättre än igår. Däremot somnade aldrig Adam på föris under dagen vilket gjorde att de åkte hem tidigare för att Adam inte skulle bryta ihop totalt pga trötthet.

Idag kom Tina upp till Stockholm för att stanna över helgen och iom. detta har jag bokat in mig och Johan på en restaurang för att fira vår 11-årsdag tillsammans, om än lite sent.

Mitt hjärta går sönder, i tusen bitar. Mitt älskade lilla hjärta ska börja på förskolan och jag är INTE redo… Han är ju såååå liten. Idag var första dagen Adam skulle iväg till förskolan, en dag jag har fasat för sen jag insåg att jag skulle börja jobba igen i höst…

Vi klädde honom i lite finare kläder, men tog med hans nya overall som vi hade köpt dagen innan, just in case. Första dagen skulle vi bara vara där i drygt 1,5 h, så vi antog att de som var nya skulle få vara inomhus. Men, när vi kom fram tittade de på oss och bara “ja, alltså… vi ska vara ute i skogen”.

Vi klädde på Adam och knallade ut i skogen… Där satte vi honom på marken och där fick han sitta. Det såg så jävla sorgligt ut och det knöt sig i magen på mig - Adam satt på blöt mark och skrapade lite på barren som låg där. Fy fan, är det så här han ska ha det nu!? Det gjorde så ont i mig.

Snart skulle de äta mellanmål och de slog sig ner på marken varpå de fick lite frukt. Adam som inte kan gå än försökte krypa bort, men det gick ju inte i den där overallen. Vi satte honom i knät på en av pedagogerna och hoppades att han skulle tycka det var ok.

Snart fick de allra minsta gå in, tack gode gud. Väl inne kröp han omkring och kikade på alla leksaker som fanns tillgängligt. Jag orkade inte vara med honom alltför mycket, utan höll mig lite på distans. Och där, i mitt hörn, satt jag och smågrät för mig själv… Jag tyckte det var så otroligt hemskt, kunde inte föreställa mig att lämna bort honom dit, det kändes så oroligt fel.

Adam kikade efter mig och Johan under resten av tiden där, men han lekte bra för sig själv och verkade trivas rätt bra ändå. Vid kl 11 var det dags att tacka för oss då de andra skulle äta lunch och sedan gå och lägga sig.

I bilen hem grät jag ännu mer och när vi kom hem gick jag och la mig med honom medan han somnade bredvid mig i sängen. Hur ska de kunna ta hand om honom så som han behöver, han är alldeles för liten…