Adam är inne i en period just nu där han vill att jag ska sjunga, mest hela tiden om han får välja. Jag kan dock inte så många låtar, så just nu alternerar vi mellan “Lille katt” och “Du ska inte tro det blir sommar”, om och om igen ^^

Skulle jag sjunga fel låt, då får jag minsann höra det... "Nej, nej. nej, nej. nej..."

Vilken skitnatt jag har haft… Har sovit 2-3 h, max! Adam har hållit mig vaken med den där jävla nappen han har och Johan snarkar sig igenom som att det inte finns någon morgondag. Fy fan, vilken natt.

Positivt för dagen är dock att båda grannarna nu har åkt bort för sportlovet och dagen bjöd på alldeles fantastiskt väder - blå himmel, gnistrande snö och värmande sol.

Det blev inte många knop gjorda idag, men vi hann klippa Adam och bada med honom och själva klippandet var inte en dag för sent ^^ Herregud hur han såg ut... 

Äntligen hade vi en tid inbokd på ABD Ortopedi och det var dags för Adam att bli av med gipset. Vi hade försökt planera dagen så bra vi kunde, men han var på hopplöst dåligt humör - precis som att han inte sovit under dagen. Gnällig som satan och ute efter sin napp hela tiden.

Själva proceduren på sjukhuset tog inte mågna minuter. De kom in med en speciell maskin som “sågade” itu gipset och ljudet var inte Adams favorit. Han grät sig igenom det hela, men återhämtade sig ganska snabbt när det var över.

Enlig läkaren brukar barn inte vilja gå efter man tagit bort gipset och läkaren menade på att det kunde dröja drygt 2 veckor innan han var uppe och gick som vaniligt igen. Hon rekommenderade dock att låta Adam “leva som vanligt”, dvs. vara på förskolan även om vi skulle förbereda dem på hur de skulle hantera honom.

Men, medan Adam och jag väntade i lobbyn på Johan som hämtade bilen, då började han gå mellan bokhyllorna och plocka med böckerna ^^ Såatteh, två veckor var snarare 2 h i Adams fall.

Det har nu gått en vecka sedan vi besökte närakuten i Nacka och fick Adams got gipsad. Där blev vi tillsagda att han skulle undvika att stå eller gå på foten, men han har senaste dygnet börjat försöka stå på det... Så, det var nog bra att vi skulle få besöka ABC Ortopedi idag och få ett par extra ögon på den här lilla skadan.

Väl där tog besöket inte ens 5 minuter. Jag och Johan trodde att vi skulle byta gips på Adam, men när läkaren kom och tittade på gipset sa han bara "Det är så bra gipsat, perfekt vinkel... Detta kommer han kunna gå på och gå ska han göra! När han varit uppe och sprungit ett par dagar ringer ni oss igen så ska ni få en ny tid för att ta bort gipset!"

Mjahaja, så bra! Då kan jag sluta jaga Adam när han försöker stå och gå på foten framöver ^^

Iom att Adam inte kan få på sig en sko eller kan gå för den delen, försöker vi lösa dagarna genom att Adam får vara på förskolan lite kortare dagar. Vi lämnar honom när hans grupp har gått in på morgonen och hämtar honom igen innan det är dags för de andra att gå ut. Det är sjukt trixigt att få tiden att räcka till, både Johan och jag har ju jobb att sköta, men vi gör så gott vi kan. 

Detta innebär dock att vi får lite mer tid tillsammans både på morgonen och på eftermiddagen, det är både mysigt och lite enerverande ^^ Men, att Adam är på så pass gott humör som han ändå är får man ändå ge honom. Hade jag behövt kryp runt med gips på foten vilket hindrade mig från att gå runt samt varit förkyld på det, då hade jag varit ganska grinig. Men, Adam är ändå på förhållandevis bra humör tycker jag, iaf hemma. På förskolan spelar det ut lite annorlunda, han blir frustrerad av att inte kunna leka som de andra barnen och då blir han irriterad och arg, han har tom. bitit andra barn när de tagit hans leksaker... Han är en av de där barnen just nu, men det ger sig förhoppningsvis när han mår lite bättre och kan börja gå på gipset.

Oj va Adam bubblar på… Den här veckan bjuds vi på lite nya ord - bajs, flaska, mera, titta, passsst (pastej)… Så himla gulligt större delen av tiden, men hans humörsvängningar som hör till när vi inte förstår vad han säger är inte att leka med. My god, han kan bli så arg på oss... Kastar sig på golvet, nyper eller river oss och ibland till och med biter oss. Vet inte hur man ska få bukt med sånt där beteende eller om det bara är att genomlida det. 

Han har även lärt sig snyta sig själv (nåja, iaf en gång) och han kryper numera undan när han ska bajsa ^^ Sitter i garderoben i hallen och stänger dörrarna om sig eller så kryper han in bakom soffan ^^ När man sedan frågar om han har bajsat (vilket är väldigt uppenbart), svarar han snabbt "Nej!" och skakar på huvudet, sedan springar han ifrån oss för att slippa blöjbytet... 

Nu har det snart gått en hel vecka sedan Adam gjorde sig illa och när vi hämtae honom från förskolan idag åkte vi till Nackas närakut. Jag ville kolla upp honom innan helgen, ifall det fanns något vi kunde göra för honom för att lindra smärtan.

Vi kom dit vid 16 och fick efter drygt 30 min träffa en första sköterska som skickade oss vidare till ett annat väntrum. Här satt vi i nästan 2h innan vi fick träffa en läkare. Vi förklarade vad som hade hänt samt att vi varit inne på barnakuten, Sachsska, tidigare i veckan men att de aldrig ens tittat på honom när vi var på plats. “Det var ju… anmärkningsvärt”, var läkarens svar medan hon kände på knän och fötter.

Höger knä verkade ändå okej, trots att det varit svullet i veckan, men när hon klämde på vänster fot kved han illa. Läkaren tyckte vi skulle röntga foten och bad oss gå bort till röntgen. Här fick vi tid nästan omgående och Johan följde med in i rummet. Som Adam grät, han grät hela tiden där inne och tårarna sprutade på honom… Stackare. Usch, va ont han ska ha och va rädd han ska vara när han inte förstår vad som händer.

Nu fick vi vänta ytterligare en stund i väntrummet, men nu var han otröstligt och vi fick mer bära runt på honom än något annat. Klockan hade passerat läggdags, han var hungrig och hade ont, inte konstigt han var ledsen. Johan sprang iväg för att kolla om vi hade en napp i bilen och undertiden han gjorde det, kallades vi så klart in till läkaren igen.

“Jag har kikat på röntgenbilderna och konsulterat mina kollegor i Uppsala och de visar att Adam har en spricka i foten. Vi kommer därför att lägga gips på honom, sedan kommer ni få en kallelse till ortopeden nästa vecka.”

Alltså, Sachsska… Vafan, hur kunde de inte ens titta på honom, då hade vi upptäckt detta för flera dagar sen och Adam hade inte behövt ha så ont som han haft. Och vi hade inte behövt tro att det inte var något annat än att “barn slår sig”... Vi har ju liksom försökt ställa honom upp, få honom att gå, lämnat honom på förskolan… Usch, vilka dåliga föräldrar.

Det dröjde ytterligare en stund innan Adam kunde få foten gipsad och eftersom Johan inte hade hittat någon napp i bilen, sprang han iväg igen för köpa en nödnapp ^^ Självklart kallades vi in till gipsningen medan Johan var borta, men han hann innan de hade börjat.

Det var 10 plågsamma minuter för Adam medan de la grunden för gipsningen eftersom de var tvugna att hålla i foten och se till att den hamnade i rätt vinkel och läge. Adam sträckte sig efter Johan och kramade om honom hårt när han böjde sig ner… Efter några minuter tystnade han, trots att tjejerna fortfarande höll på att gipsa hans fot. Stackarn var så slut att han somnade mitt i allt.

Snart fick vi äntligen åka hemåt och Adam sov fortfarande, inte ens när vi flyttade honom till vagnen eller bilstolen vaknade han.

Väl hemma fick vi i honom lite gröt innan vi bytte om till pyjamas och sovpåse, sedan somnade han snart i sin säng för natten.

Johan vabbade Adam igår då jag behövde åka in till kontoret. Adam hade varit på gott humör med tanke på omständigheterna samt lekt väldigt bra under dagen. Därför bestämde vi oss för att lämna Adam på förskolan de timmar som barnen är inomhus. Det var inga konstigheter att lämna honom, han kröp snabbt bort till målarfärgen och verkade vara nöjd och när jag hämtade honom på eftermiddagen hade det tydligen gått bra… Väldigt skönt att höra!

Stackars Adam, vilken natt han har haft. Han har vaknat gråtande flera gånger i timmen och pekat på sina knän som han måste ha så ont i… Älskade vännen.

Under dagen har han inte kunnat stå eller stödja på benen. Varje gång han försökt (förmodligen glömt bort sig), så hamnar han i stående position och sen börjar han gråta för att han får så ont.

Slog en signal till 1177 och de sa väl inget av värde direkt. De tyckte jag skulle åka in till barnakuten eftersom knäna var svullna och alvedonen inte hade hjälp under natten. Så, under lunchen fick jag åka in till Söder och väl på plats gjorde de inget annat än ordinerade ett litet schema för smärtstillande… De tittade inte ens på hans knän…

Vi åkte hem och gjorde det så bra som möjligt för honom. Han fick sitta i soffan och titta på Bamse större delen av dagen och äta popcorn. För att ha så ont som han hade var han ändå på ett ganska gott humör.

Efter en dag som varit fylld av lek inomhus, varvat med lite Bamse och Laban, höll vi på att göra slut på den sista energin på kvällskvisten. Vi lekte “tittuuuut” bakom vitrinskåpet som vi gjort så många gånger förr, men den den här gången slutade det betydligt mer olyckligt.

Adam ramlade, som han gjort så många gånger förr, men grånade illa den här gången… Han grät på att sätt som var hjärtskärande och han verkade ha sååå ont.

Vi kramade honom och tröstade så mycket vi bara kunde, vi erbjöd honom till och med nappen, men han slutade inte gråta trots det. Tårarna rann och rann… Men, dumma som vi var tänkte vi att han måste vara övertrött och förmodligen blivit mer rädd av fallet än att han hade ont. Vi gav honom lite alvedon och nattade honom, men han vaknade om vartannat, pekade på sina ben och sa “AJ”, om och om igen…