“Johan, nu jävlar händer det grejer… Jag tror att vattnet precis gick!”

Jag rusade in badrummet och Johan gjorde ett snabbt ryck och bäddade om sängen. Jag hade varit smart och köpt ett skydd som låg under lakanet för att skydda madrassen, den räddade nog sängen den här gången ^^

Nu började jag känna mig lite skakis, nu var det ju dags! Jag duschade av mig och ringde sen till BB, 23:59.

• “Har du haft några värkar fram till nu?" - Nej.
• “Och du känner ingenting just nu?" - Nej.
• “Låt mig diskutera med en läkarkollega, vänta kvar lite”...

Under tiden jag väntade i telefonen började det dock hända saker… Jag gick från att inte känna någonting alls till att på knappt 10 minuter känna lite mindre värkar.

“Vi gör så här. Ni gör er i ordning och åker in till oss. Ta med er era väskor och räkna med att ni bli kvar här… Men, stressa inte, kör inte mot rött utan kom in när ni kommer in.”

Med de orden kollade vi klart på golfen och tog en sista bild på kvällens solnedgång (00:33), sedan satte vi oss i bilen och åkte in. Jag tog fram Preglife-appen för att använda deras värktimer, mest som en kul grej, men på den korta vägen in till BB kom mina värkar allt tätare och det var inte alls speciellt långt mellan dem…

När vi kom in fick vi snabbt ett rum och en erfaren, senior sköterska och när klockan var 01:20 hade vi blivit inskrivna. Hon kopplade upp mig så att man kunde se hur ofta värkarna kom, mitt blodtryck samt bebisens puls. Hon undersökte mig och kunde konstatera att det var slemproppen som gått och inte vattnet, samt att jag nu var öppen 4-5 cm. Värkarna blev allt starkare och hon visade Johan hur han kunde hjälpa mig igenom dem genom att trycka på mina knän när värkarna var som mest intensiva.

Hon lämnade rummet till och från i vad som kändes som en evighet (säkerligen bara några minuter), men de hade koll på mina värden ute i korridoren och visste ifall något hände. Nu gjorde värkarna så ont att jag hade problem att ligga på rygg, det kändes som min svank skulle gå av på mitten. När klockan var 01:28 gick mitt vatten...

Jag försökte andas igenom värkarna, men att ligga på rygg gjorde mig nog mer illa än något annat. Snart var det dags för oss att byta rum till ett preppat förlossningsrum och den lilla promenaden genom korridoren var både skön och hemsk ^^

Jag hade tagit med mig fläkten och den var så otroligt najs att ha. Johan hade hymlat med ögonen när jag packade ner den där hemma, men varenda en som kom in på rummet tyckte det var så smart av oss att ha med den ^^ Ett av mina bättre beslut måste jag säga! ^^

När klockan var 02:20 erbjöds jag äntligen att få kliva ner i ett bad för att lindra värkarna, men det kände som att det tog en evighet att fylla upp det där badet. När jag äntligen fick kliva ner kändes det så skönt och det blev lite enklare att hantera värkarna som var just där och då. Men, snart tog det fart igen och blev mer och mer intensivt. Klockan var nu 03:00 och jag var närmare 7-8 cm öppen. Smärtan började bli olidlig trots att jag nu också hade lustgasen till hjälp.

Jag ville egentligen inte behöva ta epiduralen, mest för att jag hört skräckhistorier från vänner och kollegor att de tappat all känsel och därmed inte kunde jobba med värkarna och krysta. Men, när smärtan övergick från enbart svanken till även framsidan stod jag inte ut längre. Klockan var nu 03:49 och jag kved om att få epiduralen...

De hjälpte mig upp ur badet och kallade på narkosläkaren. Värkarna kom så oerhört tätt just nu att jag knappt fick vila och jag hade svårt att komma ner i puls mellan dem. De påminde mig hela tiden om att andas djupare och längre, jag hyperventilerade nämligen och det påverkade bebisen. Jag förstod inte alls vad de menade, jag andades ju jättedjupt enligt mig själv ^^ Alla förberedelser och saker man läst om hur man ska andas var som bortblåst, ingenting jag lärt mig fanns där och då. Allt gjorde ont och när narkosläkaren tillslut kom och det var dags att ligga still, var det som att allt jobbade emot i min kropp.

Värkarna kom hela tiden, ingen paus alls. De ville att jag skulle dra upp knäna mot hakan, men jag kunde inte röra kroppen, det tog stopp någonstans på vägen. Att dessutom ligga helt stilla när jag är så otroligt känslig i svanken var omöjligt. Men, efter mycket om och men lyckades de äntligen få dit allting och snart började epiduralen verka… Jag fick dessutom ytterligare medicin som skulle “pausa” värkarna så att vi skulle få ett par timmars sömn. Klockan var nu 04:05.

Snart märkte jag inte av värkarna alls och jag kände hur otroligt trött jag var… Tänk om jag bara tagit epiduralen lite tidigare ^^ Oerhört lätt att vara efterklok. Jag ombads lägga mig på rygg och med benen i skräddarställning, sedan släckte de ner rummet åt oss så att vi fick sova lite.

Idag kl 10 (söndag) hade vi en bokad tid inne hos Förlossningsakuten hos BB S:t Göran för ett bedömningsmöte gällande igångsättning. Jag är nu i v41+2, 10 dagar över tiden.

Jag hade tidigare under helgen fått fatt på en gammal kollega var tjej skulle bli igångsatt för andra gången och han berättade mer än gärna om hur det hade gått till första gången. Det visade sig att de fick stanna kvar efter sitt bedömningsmöte, vilket ledde till att jag och Johan packade våra väskor och åkte in med mindsetet att vi kanske inte skulle få åka hem igen.

Under lördagen blev allting så otroligt verkligt. Helt plötsligt skulle den där bebisen i mig komma ut och det var inte på 100 % naturlig väg. Plötsligt fanns det lite av en deadline och det slog mig hårt i ansiktet, alla känslor kom på en och samma gång. Jag har inte varit speciellt påverkad av hormoner under hela min graviditet, inte en enda gång har tårarna kommit eller liknande, men igår brast det helt. Jag kände mig så orolig och ledsen inför igångsättningen och jag kunde inte förklara varför för Johan… I hans ögon hade vi ju sett fram emot det här i flera veckor och eftersom jag var över tiden med 10 dagar, menade han på att bebisen egentligen redan var här. Men, det hjälpte inte och tårarna rann på mig… Det hela blev ju inte bättre när jag började läsa om igångsättningens alla biverkningar på Internet. Man ska ALDRIG läsa på Internet, jag borde veta bättre vid det här laget.

Anyway, vi vaknade på söndagen och packade väskorna… Vi åt vår frukost och tog en sista bild tillsammans med magen innan vi åkte, det kunde ju faktiskt vara den sista.

Det var med en konstig känsla som jag klev in på mottagningen. Vi blev snabbt upphämtade av en stor och lång man som visade oss in i ett förlossningsrum. Trots att vi var tidiga tog det inte speciellt lång tid innan jag fick träffa en barnmorska. Hon undersökte mig och kunde konstatera att jag var 3 cm öppen, men med en omogen livmodertapp. Därefter kom en läkare in för att kontrollera mängden fostervatten, vilket såg bra ut. Om vi var intresserade erbjöd de oss möjligheten att påbörja igångsättningen hemma… Jag skulle isf äta 8 piller Angusta med två timmars mellanrum, i.e. efter 16h var kuren komplett. Första pillret intogs kl. 11 på mottagningen, sedan fick vi åka hemåt och fortsätta äta dem kl 13, 15, 17, etc. Därefter skulle de återkomma på kvällen för att höra hur det gick för oss, om jag kände av medicinen eller ej.

Jag och Johan tog svängen förbi Mariatorget och köpte med oss sushi hem till lunch. Därefter tog vi en sväng till Nacka Forum där jag köpte mig en ny kalender så att jag har något att anteckna i när jag väl sitter hemma med bebis. Därefter åkte vi och köpte lite jordgubbar som vi mumsade i oss under eftermiddagen.

Jag fortsatte äta mina tabletter under dagen, utan någon känning alls och efter återkopplingssamtalet med St Göran kändes det som att vi kanske skulle behöva göra om proceduren med Agusta nästa dag.

På kvällen kollade Johan på golf och jag låg i soffan, fortfarande noll känningar… När klockan närmade sig 23 och jag tagit piller #7 av 8, bestämde jag mig för att göra mig klar för sängen, men först var vi tvungna att fota den fantastiska solnedgången som var utanför ^^ Runt 23:40 la jag mig ner i sängen och 3 minuter senare var det som att en gummisnodd smällde i magen på mig, både som känsla och ljudmässigt! Plötsligt blev det alldeles blött i sängen och jag rusade upp till badrummet - “Johan, nu jävlar händer det grejer… Jag tror att vattnet precis gick!”

Idag går vi in i vecka 42, en vecka lite drygt över tiden... Magen står rakt ut, även om den inte är så stor. 

Jag är oerhört glad att jag bestämde mig för att jobba hela vägen, tänk om jag hade tagit ut min ledighet i förväg och bara gått här hemma... Jag hade ju blivit knäpp! Johan har dock jobbat hemma senaste veckan utifall något ska hända och det har varit väldigt skönt att slippa vara själv ^^ 

Vi har småpillat lite senaste tiden, mest i brist på annat. Småstädat och plockat undan, förberett hallen för leveransen av en golvmatta, uppgraderat en spegel, osv. Småpill helt enkelt och nu är källaren full igen ^^

Dagen till ära fick det bli en italiensk tomatsallad - riktigt god mozzarella, fina tomater och parmaskinka! 

Idag är det en vecka sedan vi hade beräknad BF... Det är en seg liten skit är det som ligger där inne, inte en tillstymmelse av att vilja komma ut heller. Det blir bara mindre och mindre plats där inne och magen spänner mer och mer för varje dag som går, inte speciellt skönt om ni frågar mig... 

Vikten står dock stilla, väger just nu in på 83,7 kg vilket jag i stort sett gjort den senaste månaden. Men, han växer ju så det är ingen fara alls. Det sägs tom. att man kan gå ner lite sista veckorna, förmodligen för att man inte orkar äta som vanligt... Iaf är det så i mitt fall ^^ 

Imorse var jag dessutom på gymmet igen, en sista gång innan mitt medlemskap pausas i 2 månader. Väldigt skönt att röra på sig. Att bara sitta hemma och vänta på något är så otroligt tråkigt ^^

Dagarna passerar och grabben verkar trivas väldigt bra där inne och är inte alls speciellt intresserad av att göra entré. Jag har haft lite mer sammandragningar periodvis samt lite mer ilningar, men inte mer än så. 

Igår bestämde vi att om inget händer under natten, då går vi iväg till gymmet på morgonen... Och mycket riktigt, det blev en sväng till gymmet! Väldigt skönt att röra lite på sig faktiskt, det hjälper så mycket mentalt. 

Under gårdagen gick en remiss iväg från MVC till BB S:t Göran för igångsättning och jag förväntar mig någon form av återkoppling under veckan. Men, jag tillhör den grupp kvinnor som erbjuds igångsättning v41+0 - v41+2, så någon gång mellan fre-sön den här veckan. Jag hoppas ju så klart att det hela kommer igång av sig självt, det hade känts bättre på något sätt. Men, samtidigt är jag väldigt tacksam över att det bara är en vecka extra och inte två som jag behöver vänta om så är fallet.

BB-väskan är halvpackad, men längre än så har vi inte kommit trots att det kan ske vilken dag som helst nu. 

Jag vet liksom inte riktigt vad som ska med… Ett par bodies och mössa till bebisen, en filt eller två. Tror vi ska plocka med oss babynestet som han kan sova i. Jag har med mig ett gäng ombyten som är amningsvänliga och diverse hygienprodukter för den nyförlösta ^^ Sexigt värre! Nässpray är ett måste, annars kommer det bli väldigt drygt! Tror även att vår fläkt ska få följa med… Om det är varmt kommer jag dö där inne utan den ^^ Kanske lite mysig belysning i form av min Philips Hue...

Godis, bars och energigelé finns med.

Jag må inte ha haft speciellt många åkommor under mina 9 månader... Lite illamående ett par veckor, hicka, snuva och halsbränna, that's about it. Men, nu på slutet har även den svullnaden infunnit sig ^^ Vissa dagar har jag inga fotleder kvar och mina vader känns som de ska explodera. Jag har motvilligt fått leta fram mina stödstrumpor... 

Idag åkte stödstrumporna på medan jag lagade matlådor till första tiden hemma så att vi iaf slipper tänka på vad vi ska äta. Det blev en Lasange Caprese á la Markus Aujalay. Fyra lådor, rakt in i frysen. 

Vi har även köpt lite möbelfolié till byrån i badrummet, mest som ett skydd så att vi inte repar möbeln eller liknande. Även köksbordet fick sig en vaxduk som liknade svart läder (lika bra att passa på när vi ändå är i farten). Barnstolen plockades upp tillsammans med tillhörande babysittern... Det mesta är nog på plats, förutom mini själv då...

Vi inledde dagen med ett gympass då vi är lediga idag (Nationaldagen). Jag får många ögon på mig när jag kommer in på gymmet - både från de som jobbar där men även av andra tränande ^^ Lite kul ändå, lite peppande också. Men, det hela gick bra i vanlig ordning, inga känningar alls.

När vi kom hem förberedde jag så att vi kan tillaga en köttfärssås i slowcookern när bebisen väl är här. Det som tar tid är ju själva stekandet, resten ska ju bara koka under natten, sen är det klart. Jag bakade även en kladdkaka som vi skulle ta med till Björn och Amanda då vi lite spontant bestämde oss för att ses över en fika hemma hos dem under eftermiddagen.

Vi stannade ett par timmar hos dem innan det var dags att tacka för sig, vi skulle nämligen hinna med en runda till IKEA och laga pizza innan klockan blev för mycket. Jag har inte riktigt kunnat släppa en idé jag haft ang. badrummet och vår byrå... Jag vill gärna ha lite hyllor ovanför den utan att behöva borra i tätskiktet och på IKEA fanns det en överdel som man kunde köpa till till ett av deras skrivbord. Hör och häpna, men den var exakt lika bred som vår byrå och jag tänkte att den kanske skulle passa... Funktionalitet > Stilrent, det är det nya här hemma ^^

Väl hemma lagades det pizza med god mozzarella, kronärtskocka, tomater och lufttorkad skinka... Så mumsigt!

Därefter hade jag lite energi kvar i kroppen och jag fick med mig Johan som hjälpte till att bygga ihop hyllan... Jag var för nyfiken var att vänta till morgondagen ^^ Och det blev väl ändå helt OK, eller vad säger ni? 

Idag är dagen med stort D... på pappret iaf. Men, det finns ingen indikation alls på att något skulle ske ens de närmaste dagarna. 

Jag börjar bli rädd för att bristningarna som jag har klarat mig undan kommer att göra entré sista veckorna nu, det vore så jävla tråkigt om det händer. Men, ju större han blir... Det bådar ju inte gott ^^ Anyway, än så länge kan jag gömma mig i ganska smickrande kläder... Får passa på medan folk runtom mig fortfarande tycker att babykulan är "vacker", så snart babykulan förvandlas till en slappmage som inte studsar tillbaka efter förlossningen brukar folk tycka något helt annat...