Idag kl 10 (söndag) hade vi en bokad tid inne hos Förlossningsakuten hos BB S:t Göran för ett bedömningsmöte gällande igångsättning. Jag är nu i v41+2, 10 dagar över tiden.
Jag hade tidigare under helgen fått fatt på en gammal kollega var tjej skulle bli igångsatt för andra gången och han berättade mer än gärna om hur det hade gått till första gången. Det visade sig att de fick stanna kvar efter sitt bedömningsmöte, vilket ledde till att jag och Johan packade våra väskor och åkte in med mindsetet att vi kanske inte skulle få åka hem igen.
Under lördagen blev allting så otroligt verkligt. Helt plötsligt skulle den där bebisen i mig komma ut och det var inte på 100 % naturlig väg. Plötsligt fanns det lite av en deadline och det slog mig hårt i ansiktet, alla känslor kom på en och samma gång. Jag har inte varit speciellt påverkad av hormoner under hela min graviditet, inte en enda gång har tårarna kommit eller liknande, men igår brast det helt. Jag kände mig så orolig och ledsen inför igångsättningen och jag kunde inte förklara varför för Johan… I hans ögon hade vi ju sett fram emot det här i flera veckor och eftersom jag var över tiden med 10 dagar, menade han på att bebisen egentligen redan var här. Men, det hjälpte inte och tårarna rann på mig… Det hela blev ju inte bättre när jag började läsa om igångsättningens alla biverkningar på Internet. Man ska ALDRIG läsa på Internet, jag borde veta bättre vid det här laget.
Anyway, vi vaknade på söndagen och packade väskorna… Vi åt vår frukost och tog en sista bild tillsammans med magen innan vi åkte, det kunde ju faktiskt vara den sista.
Det var med en konstig känsla som jag klev in på mottagningen. Vi blev snabbt upphämtade av en stor och lång man som visade oss in i ett förlossningsrum. Trots att vi var tidiga tog det inte speciellt lång tid innan jag fick träffa en barnmorska. Hon undersökte mig och kunde konstatera att jag var 3 cm öppen, men med en omogen livmodertapp. Därefter kom en läkare in för att kontrollera mängden fostervatten, vilket såg bra ut. Om vi var intresserade erbjöd de oss möjligheten att påbörja igångsättningen hemma… Jag skulle isf äta 8 piller Angusta med två timmars mellanrum, i.e. efter 16h var kuren komplett. Första pillret intogs kl. 11 på mottagningen, sedan fick vi åka hemåt och fortsätta äta dem kl 13, 15, 17, etc. Därefter skulle de återkomma på kvällen för att höra hur det gick för oss, om jag kände av medicinen eller ej.
Jag och Johan tog svängen förbi Mariatorget och köpte med oss sushi hem till lunch. Därefter tog vi en sväng till Nacka Forum där jag köpte mig en ny kalender så att jag har något att anteckna i när jag väl sitter hemma med bebis. Därefter åkte vi och köpte lite jordgubbar som vi mumsade i oss under eftermiddagen.
Jag fortsatte äta mina tabletter under dagen, utan någon känning alls och efter återkopplingssamtalet med St Göran kändes det som att vi kanske skulle behöva göra om proceduren med Agusta nästa dag.
På kvällen kollade Johan på golf och jag låg i soffan, fortfarande noll känningar… När klockan närmade sig 23 och jag tagit piller #7 av 8, bestämde jag mig för att göra mig klar för sängen, men först var vi tvungna att fota den fantastiska solnedgången som var utanför ^^ Runt 23:40 la jag mig ner i sängen och 3 minuter senare var det som att en gummisnodd smällde i magen på mig, både som känsla och ljudmässigt! Plötsligt blev det alldeles blött i sängen och jag rusade upp till badrummet - “Johan, nu jävlar händer det grejer… Jag tror att vattnet precis gick!”