Är det inte komiskt att bara för att man säger att "Utifall ni ser något roligt som förtjänar en Groda så kan ni väl tala om det", så trillar det in Grodor från höger och vänster. Jag måste ju erkänna att jag har nog aldrig varit med om att behöva sålla så mycket ibland personliga misstag och felsteg som i år. Inför torsdagen valde jag ut två Grodor som jag tyckte var klara. Malin hade, trots utskick om medtagande, glömt både kudde och madrass. Lukas Lötbom lyckades med bedriften att inom 5 minuter få två personer, helt ovetandes av varandra, att komma till mig och tala om att han både hade halkat i trappan och gått in i en vägg. Snart skulle jag som Grod-ansvarig förstå att det skulle bli mycket svårt att välja ut vem som förtjänar en groda och inte.

Efter frukosten var det så dags. Första träningspasset stundade och det var nu man som tränare skulle sålla männen från mössen... eller var det blå grupp från röd eller tjejerna från killarna? Nej det skulle inte ta lång tid innan Kia, Carro, Daniel, Janne, Emilia och Helen skulle se vem som kunde vad. Vem skulle orka första passet med Kia och Carro, och vem kommer att trilla omkull av trötthet när Janne och Daniel fått spel på sina deltagare. Emilia och Helen som hade tagit sig an den blå gruppen visste att de där skulle kunna lära ut mycket. Första dagen gick mot sitt slut och man såg redan hur trötta deltagarna såg ut. Zaim och Addo från svart grupp hade nog redan hunnit klaga minst en miljon gånger på att de var trötta i benen... Tänk om de bara hade vetat då hur trötta de skulle vara när sista träningsdagen stundade. Grupperna var olika stora. Blå hade 17, Röd 41 och Svart 18, så träningen hade varit varierande under dagen, men vi som ledare förstod snart att alla hade haft en rolig första dag.

Spex ja, visst skulle vi ledare underhålla deltagarna med spex och lekar redan första kvällen. Som vanligt rådde otrolig oreda i ledarlägret och ingen visste hur vi skulle lyckas gå till väga för att få ihop ett fungerande spex. På något vis lyckades vi med att få deltagare blöta i Plaskdammen, torra i munnen utav knäckebröd, söta utav marshmallows och skrämda nerstoppade i gamla matrester. Att vi dessutom lyckades hyra in vår duktiga kamrat Putte Raul för att hålla ordning på alla deltagare, kanske skulle vi ha tänkt om och skaffat en mer laglydig Securitasman. Att Lennart sedan inte kunde hålla sig på en cykel, eller underhålla sin fru kan väl ingen argumentera med. Men erkänna måste vi att han hade levt ett olyckligt liv, men att han trots det lyckades med att få er alla att skratta. Spexet blev en smula kort men vårt motto är; "det är inte kvantitet som gäller utan kvalitet". Nu sitter vi bara spända och väntar på hämnden från deltagarna.

När deltagarna drog sig emot sina rum efter den första dagen trodde vi att de skulle somna sött... Men ack va vi bedrog oss. "Sova kan man göra när man blir gammal", så lyder de 76 deltagarnas motto och det har inte varit någon tvekan på att de har följt det under hela veckan.

Så var det dags, invasionen av deltagare men väskor och cyklar har kommit till ön, och som vanligt sitter vi som tränare och planerar in i det sista... eller gjorde vi det? Jag har nog aldrig hört orden "Vi kör pâ rutin", så många gånger förr. Men när det väl var dags för vår sedvanliga invigning nere i Södervärnshallen så va allt på plats. Vår rutin på Volley Quatro var det inget fel på och trots att vi inte hade varken Militär Jörgen och Lek Viktor att hålla i uppvärmningen, klarade vi oss bra. Allt kan man ju lösa med musik, lek och skratt.

När väl invigningen var avklarad var det dags för första nattmackan och genast blev det ganska uppenbart vilka man skulle lägga märke till under lägret. Dels finns det ju veteraner som Rebecka Öhman och Kristoffer Kardell, men sedan fanns det även nya ansikten så som Jeanette Nilsson från Veddige som genast börja hålla låda. "Suck", tänkte man som ledare… "Skall man inte få sova i år heller?" Men har man gett sig in i leken får man leken tåla. Vi får väl se vem som inte kommer att orka till frukosten under lägret.

Jahopp dà var det dags igen. Gotland jag är ledsen att behöva säga det men vi är tillbaka igen. Men vad skulle ön göra utan ett 80-tal icke Gutemåltalande volleybollfreaks som bara älskar att tappa bort cykelnycklar och fixa punka på däcken. Än så länge så har vi inte lyckats med att åstadkomma några Grodor men de kommer att skapas av både spelare och ledare. Kanske kommer ledarna som vanligt att få flest. Men vem vet...

Vi satte oss och började fundera på hur vi som sex tränare skulle genomföra en vecka med 76 deltagare. Vår första tanke var..."JOHAN!!!!! Kan du fixa det här???" Och Johan, som van lägerledare, säger "Jag vet inte om jag kan fix det, ... jo men visst, ja skall se va jag kan göre. Om int sà kan ni ju frag Erland". Denna uppmaning har vi som ledare utnyttjat till sin fullo och Erland, även han van vid frågor från oss som är så när som på omöjliga att lösa, har alltid samma svar. "Jo men visst går de at löse...ja skall bare ringe vaktmästern först". Erland är och har alltid varit en klippa.

Som vanligt så kommer man till ön och kramkalaset är ett väntat ögonblick som man vet kommer att ta evigheter att genomföra. Genast börjar man tänka på vad som kommer att ske när man skall åka hem igen. Hur klarar sig deltagarna egentligen? Här slänger man ihop barn från Sveriges alla hörn i en skolsal där de behöver komma överens om ljudnivå, sovplats, svettlukt och dylikt, och sedan sliter man isär dem när en vecka har gâtt. Men vilken tur att världen är utrustad med både telefon, Internet och sist men absolut inte minst, MOBILEN... väl utrustad men SMS funktion. Aldrig har jag sett en grupp så väl utrustad med telefoner kopplade till deras hand. Fast som ledare så är man snabb på att upplysa att den ICKE får användas under träning.