Tänk att något så litet kan betyda så mycket för någon annan. När jag och Linda sågs den där kvällen på Johans svensexa frågade hon lite försiktigt om jag kunde tänka mig att hjälpa dem att skriva deras välkomstskylt till bröllopet. Jag, som själv anser att jag skriver som en kratta, tackade lite försiktigt ja men med en stor brasklapp om att det kanske inte skulle bli så bra som de hoppades.
Igår kom Linda ner med griffeltavlan och idag skred jag till verket! Det fanns en önskan om lite olika typsnitt, klingande glas och två ringar, en med sten och en slät. Jag var lite nervös, jag får alltid sådan prestationsångest, men jag måste säga att jag ändå fick godkänt, eller hur?!
När Linda fick syn på skylten utbrast hon "Men asså ibland orkar jag inte att du kan allt!!!! Så jävla fint, helt perfekt!! Den är mer än vi hoppats på!! Tusen tack!"