Det hela började med en vadslagning (man är ju bra dum ibland) och jag är alldeles för stolt för att förlora en sån här sak. Så, idag var det dags för Midnattsloppet (1 mil på Södermalm) och jag kände mig inte alls speciellt pepp. Jag hade sovit dåligt och legat i soffan hela dagen i hopp om att få några minuters extra sömn inför loppet.
Träningen innan hade också gått sådär... Ett par promenader och ett par löppass (12 st närmare bestämt), där längsta sträckan jag sprungit var 6 km. Dessutom fick jag mitt livs första ryggskott under semestern (mitt i en squat), vilket hade hindrat mig från att springa... Jag hade inga höga förhoppningar inför loppet, mitt mål var att ta mig runt även om jag behövde gå då och då.
Min start gick 22:45, så jag mötte upp Linnea och Stefan vid 22:00 vid området. Där försökte vi peppa igång varandra, men det var först när jag kom in i vår startgrupp vid uppvärmningen som jag kände att det här skulle bli kul!
Plötsligt small det till och starten gick! Folk, folk, folk... överallt. Första kilometern gick snabbt, inte tidsmässigt, men helt plötsligt passerade jag markeringen. Mentalt var tredje kilometern min jobbigaste, då visste jag att jag hade en hel kilometers stigning upp till Sofiakyrkan! Backarna tog aldrig slut och deltagare efter deltagare gav upp framför mig och började gå. Men jag höll i, jag kände mig stark och sprang upp för hela backen! Uppe vid kyrkan stod kören och sjöng "Halleluja", oerhört passande!
Backen nedför var mer än välbehövlig och nu sprang benen lite av sig själva. Vid sjunde kilometern insåg jag att jag bara hade tre kilometer kvar och jag fick helt plötsligt ny energi. Mina två sista kilometer in till mål var mina snabbaste under loppet! Jag hade så mycket spring kvar i benen när jag kom upp till Södra Teatern att benen bara pinnade på! När jag närmade mig Mariatorget och målet insåg att jag hade klarat det och målgången kändes fantastisk!
