Att man nuförtiden blir precis dösjuk efter man varit ute och rest, det får man nog räkna med… Men att vara precis döförfyld i första trimestern, det är något helt annat. Efter att vi kom hem från Japan har jag varit fullständigt soffliggandes i 1,5 vecka ^^ Jag har inte orkat någonting… Illamående, feber, halsont, huvudvärk… och helst ska man undvika både nässpray, Ipren och Alvedon som gravid, så jag har helt enkelt fått härda ut. Helt olidligt har det varit!

När vi vaknade upp idag var det sista gången vi gjorde det i Japan för den här gången. Vi åt frukost på hotellet och checkade ut, sedan lämnade vi alla våra väskor i receptionen och begav oss till det stora köpcentret borta vid Umeda igen. Kanske skulle vi hitta några söta bebiskläder där som vi varit på jakt efter hela vistelsen… Men det är helt otroligt, vi hittade inte en enda butik som sålde söta bebiskläder, iaf inte några som kändes lite specifika för Japan.

Köpcentret var öppet in till Yodobashi och här började den återkommande jakten på “Sailor Moon”-figurer… Varje gång jag är i Japan letar jag efter dem och varje gång blir jag besviken, de finns helt enkelt inte till salu. Men, den här gången hittade Johan dem!! Det visade sig vara 30-årsjubileum i år och de skulle släppa nya figurer iom det. Men, vi var ett par veckor för tidiga. Figurerna i skåpet var inte till salu utan visningsexemplar för vad som komma skall… Så otroligt besviken jag blev ^^

När det blev dags för lunch åkte vi längst upp i gallerian där det fanns en food court. Efter lite dividerande landade vi i att slå oss ner vid ett sushiband där vi kunde beställa in vad vi själva ville ha. Jag högg väldigt många laxar, medan Johan kunde prova på lite allt möjligt. Favoriten blev en riktigt generös "fatty tuna" med guldblad på toppen!

På vägen tillbaka till hotellet hade jag ett önskemål. Varje dag i Osaka hade vi passerat ett café med fokus på frukt och det såg så galet fancy ut. Här ville jag hinna fika innan vi skulle åka hem och Johan hade väl kanske inte så mycket till val när jag drog med honom in. Jag hade under vår vistelse pratat om hur ofantligt dyrt frukt kan vara i Japan och nu fick han äntligen se priserna! 6 st äpplen för 550 kr, för att inte tala om vindruvor för 1100 kr! Galet!

Vi beställde varsin “rätt” och väntade tålmodigt. Tjejen som monterade det hela var noga och tog sin tid, men sen såg det ut därefter också! Hallå eller?!

När kvällen närmade sig var det dags att hoppa in i en taxi tillsammans med Johans kollegor. Vi väntade in dem på hotellet och roade oss med att spela kort i lobbyn medan vi lyssnade på julmusik och myste invid en klädd gran. Taxichauffören som vi fick tag i var oerhört pratglad och den timmeslånga taxiresan kändes som så ^^ Väl på flygplatsen köpte vi lite fler souvenirer (bl.a. kaffekoppar från Starbucks och deras City/Country edition), men det konstigaste var nog Johan som tömde en hylla på sesamsåser ^^ En flaska hemma i Sverige kostar gott och väl närmare 100 kr, här fick man dem för knappa 20 kr… Det måste ha sett så dumt ut ^^

Flygresan hem var inte en rolig en… Dels var det sent på kvällen, dvs. inga butiker eller restauranger var öppna. Det var varmt som fan och jag hade ont i magen, dessutom var jag lite illamående pga. avsaknad av mat. När vi väl kom ombord på flygplanet hamnade jag bredvid ett riktigt jävla sågverk, herrejävlar vad han snarkade! Jag hörde honom igenom mina brusreducerande lurar tom. Jag buttade på honom, sparkade honom på benen och tillslut slog jag honom nästan, men ingenting jag gjort kunde väcka honom… Johan hamnade bredvid en äldre dam som förmodligen hostade upp sin lunga innan vi kom fram till Helsingfors… Jag har aldrig hört en människa hosta så illa!! Vi kunde inget annat än att bara titta på varandra och skaka på huvudet.

Pga. ett vulkanutbrott i Ryssland blev vår redan långa resa förlängd till nästan 15 h… Denna försening åt upp vår transfertid i Helsingfors, så när vi kom fram dit fick vi springa genom flygplatsen för att hinna till boardingen. Ni kan ju gissa hur bra det gick för mig - illamående och superandfådd pga. graviditeten. Dessutom fastnade jag i en “random check” i säkerhetskontrollen och ännu mer tid försvann för min del.

Anyway, vi hann tillslut med flyget och det var så otroligt skönt att landa i Sverige igen. Jag älskar att resa, men det är alltid så otroligt skönt att komma hem!

Vår tid i Japan närmar sig sitt slut, men man kan inte vara i närheten av Kobe utan att smaka på riktigt Kobe-kött!

Idag hoppade vi på tåget till Kobe där vi inte hade så mycket planerat annat än att hitta en restaurang mot kvällen som serverade kött. Jag mindes det som helt gudomligt sist jag åt det, men den här gången får jag ju inte äta rött kött, så en liten besvikelse finns allt inom mig då de måste genomsteka det till mig… Inte alls samma sak!

För ett par dagar sedan var Johans kollega i Kobe, varpå han glömde en påse med massa prylar… Vi lovade att ge det hela ett försök att hitta den, men ni kan ju gissa hur bra det gick ^^ I ett tappert försök med diverse översättningsappar, lyckades vi tillslut lista ut att påsen möjligen fanns på en annan station i Kobe, de flesta bortglömda saker fraktas nämligen dit. Så, vi tog en promenad genom staden, vilken var helt tom på folk vid den här tiden.

Trots att vi försökte hittade vi aldrig påsen, men promenaden tog oss till ett oväntat område. Dels hittade vi en “100 Yen Shop”, där allting på riktigt kostade 100Y (~7 kr). Vi trodde inte riktigt på det så vi vågade inte plocka på oss för mycket, men när vi kom till kassan betalade vi knappt 1400 Y för allting vi höll i och vi tappade hakan. Hade vi varit smarta hade vi ju tagit en sväng till där inne, men vi kom av oss helt av priset ^^

Vi slog oss ner i skuggan och åt lunch från 7Eleven innan vi bestämde oss för att ge den botaniska trädgården som låg i närheten ett försök… Vi hade ju ändå inget bättre för oss, så why not.

Vi fick åka en linbana upp till toppen och iom. den lilla resan bjöds vi på en fantastisk utsikt över Kobe. Det är svårt att tänka sig att Kobe är litet i förhållande till många andra städer i Japan när man ser det från ovan. Staden placerar sig #7 på listan och är hem till ~1,5 miljoner människor.

Vi spenderade ett par timmar på Kobe Nunobiki Herb Gardens och strosade runt bland de vackra omgivningarna. När vi kom i ett av de stora växthusen blev jag dragen lite försiktigt i ärmen, en äldre dam ville fota sig tillsammans med mig ^^ Sedan tog hon tag i Johan och ville ha ett kort med oss båda… Haha, så himla lustigt ^^

Utanför växthusen hittade vi ett mysigt litet fik med fantastisk utsikt, men även möjlighet till ett fotbad! Alltså, ja tack!! Efter en hel dags promenerande var det där fotbadet fantastiskt! Vi satt där en stund varpå vi tog varsin liten fika innan vi fortsatte vår promenad nedför sluttningen som blommade i alla möjliga färger!

En väldigt otippad vistelse som visade sig bli ett starkt minne!

När kvällen närmade sig rörde vi oss ner mot stan för att hitta en restaurang och efter lite googlande hittade vi en som verkade okej. När vi skulle ta hissen upp fick vi sällskap av en japansk ung man, och när vi klev ut ur hissen till restaurangen visade sig att den var stängd och alla där inne fick smått panik ^^ Vi lyckades iaf boka ett bord för att återkomma lite senare… Haha, undrar vad den unge mannen tänkte när vi klev av på samma våning som han själv ^^

Vi tog en promenad i kvarteret och Johan köpte med sig en japansk whisky för typ inga pengar alls… Det är så otroligt olika vad saker och ting kostar, blir inte klok på det.

När det tillslut var dags för lite mat var vi återigen först på plats och det kändes lite konstigt när alla stod vid sidan av, med händerna bakom ryggen, och tittade på oss medan vi kikade på menyn. Vi tog inte det billigaste köttet, men inte heller det dyraste… Vi var lite svenska och landade på “lagom”, något jag så här i efterhand kan fundera på varför jag också gjorde då de ändå skulle steka sönder det ^^ Men, men… I stunden hetta osv.

Kanske blev jag lite besviken på tillbehören, jag hade nog förväntat mig lite mer med tanke på hur det sett ut de andra gångerna jag ätit Kobekött i just Kobe, men jag var glad att Johan iaf fick prova på det! Det är ju trots allt något speciellt med att kunna säga att man ätit det i självaste Kobe när någon frågar!

Den här veckan har graviditeten gjorts sig påmind mer än tidigare... Jag mår nu väldigt illa under dagtid, något jag inte gjort tidigare. Tur i oturen att jag är i Japan och håller mig sysselsatt om dagarna, det gör att jag inte riktigt hinner tänka på illamåendet och känna efter. Men, jag skulle ljuga om jag sa att det inte fanns ett par tillfällen där jag undrade om jag skulle klara av den där korta bussresan eller inte ^^

Idag hoppade vi på ett tidigt tåg till Nara, ett ställe jag faktiskt inte har besökt under alla mina andra vistelser i Japan. Väl på tåget satte sig en äldre dag bredvid mig och hon var väldigt nyfiken på mig och Johan… Det visade sig att hon faktiskt kunde prata lite engelska, så vi försökte oss på ett mindre samtal innan vi kom fram till Nara. När det var dags att kliva av gav hon mig en liten origami-hjort.

Trots att vi tagit ett tidigt tåg var klockan nu närmare 10 och vi var långt ifrån de första turisterna på plats. Vi strosade uppför backen som tog oss mot en stor park och snart möttes vi av massvis av små stånd som sålde småkakor till djuren. Självklart köpte vi på oss lite och gick vidare för att komma undan de största turistmassorna.

Då djuren är vilda och befolkningen i Nara lärt sig leva med dem, strosar de helt fritt på gatorna. Det är inte alls speciellt ovanligt att man ser hjortar som väntar på att övergångsställena ska slå över till grönt eller att de stirrar ner bilarna i trafiken för att de ska kunna passera ^^

Dessutom kan de bli lite väl nafsiga om de inte får som de vill, jag blev stångad rätt bra både två och tre gånger när jag inte gav dem sina små snack ^^ Några kom fram till en och bockade och bugade för att de skulle få lite snask, andra kunde inte bry sig mindre (förmodligen mätta nog).

Snart öppnade en liten glasstruck och Johan och jag högg varsin glass med smak av något sorts lila bär, tydligen väldigt populär smak i just Nara. Att säga att djuren var intresserade av den här glassen är en underdrift, det gällde att äta upp den snabbt annars var risken överhängande att du blev av med den!

Allt eftersom klockan närmade sig lunch, så gjorde alla turistbussar… Vi bestämde oss för att röra oss tillbaka mot den lilla shoppinggatan för lite lunch, men det mesta var fortfarande stängt. Därför gick vi lite i småbutikerna runtom så länge varpå vi hittade en mysig liten butik som sålde väldigt fina knivar. Johan slog till på en till sin far och mannen som sålde kniven till Johan verkade så otroligt tacksam, det slutade efter väldigt mycket bockande och bugande med att han sprang efter oss med en liten “present” i form av potatissnacks som tack för köpet. Otroligt charmigt!

Vi köpte varsin mochiglass och slog oss ner i solen och medan vi satt där började en stor mängd folk samlas vid en butik i närheten av oss. Snart åkte alla mobiler fram och det började skrikas och tjoas på Japanska. Självklart blev vi nyfikna och det visade sig vara den superpopulära Mochi-butiken Nakatanidou (som jag sett så många klipp från på sociala medier). Tyvärr stod jag alldeles för långt bak för att se när de utförde sin snabba “mochitsuki”, men det hindrade inte oss från att köpa de färska mochi-kakorna. Nakatanidous specialitet är “yomogi mochi”, och Yomogi är en vild japansk planta som ger mochin sin gröna naturliga färg. Fyllningen är en klassisk söt röd bönpasta och när vi tog en tugga var den fortfarande alldeles varm. Kul upplevelse ändå!

På väg till tågstationen gjorde vi några få stopp till, det blev ett gäng pinnar samt ett par riktigt söta japanska dockor med rejäl tyngd, inte lika någon av de dockor som jag köpt under mina tidigare besök.

Väl tillbaka i Osaka var vi hungriga och ännu en gång var vi inte speciellt sugna på japansk mat, men jag hade hittat ett salladscafé i närheten som vi bestämde oss för att gå till. När vi dock kom fram hade det slagit igen och nu stod vi där, hungriga, utan att riktigt veta vad vi ville äta. Det slutade dock med att vi även idag svängde in på ett Burger King i brist på annat.

På kvällen tog vi oss ut på stan igen och rörde oss ner till Dotonbori - tillsammans med resten av Osaka kändes det som. Det var dags för det årliga Halloweenfirandet och området var precis tokpackat med folk, det fick knappt att ta sig fram! Trots att det var tidigt på kvällen hade många redan tagit sig ut och det fanns allt en del som var utklädda… Förmodligen skulle antalet utklädda öka allt eftersom klockan närmade sig midnatt, men vi orkade faktiskt inte vara kvar bland allt folk. Jättekul att uppleva, men det var verkligen ingenting för oss ^^ Vi börjar bli gamla och tycker inte om att trängas med andra…

Idag vaknade vi upp till en solig dag igen, och vi startade dagen med hotellfrukost! Kanske inte den roligaste frukosten (trots priset), men vi blev iaf mätta och vi behövde inte tänka på att gå iväg någonstans.

Vi inledde dagen med att strosa igenom smågatorna till Dotonbori-distriktet. Iom att det var relativt tidigt på morgonen ännu var det inte så mycket folk, vilket var väldigt skönt! Den klassiska “Glinco Running Man”-skylten är en av de mest välkända landmärkena i hela Osaka och har lyst upp kanalen sedan 1935.

Här strosade vi runt en stund innan området fylldes med alltför mycket människor och när sockernivån behövdes fyllas på igen, slog vi oss ner på ytterligare ett Starbucks ^^

En annan sak med Japan är att det finns så otroligt många vackra brunnslock om man tittar ner i gatan… Jag försökte hålla ögonen öppna under resans gång och försökte fota de som var något att ha.

Efter ett par timmar bestämde vi oss för att knalla tillbaka till hotellet, det fanns nämligen ett köpcenter på vägen och vi var i behov av ytterligare en resväska efter all vår shopping. Men, först gjorde vi ett stopp på inget mindre än ett Burger King nere i en food court och alltså, det var så gott ^^ Kanske var det avsaknaden av “icke-japansk” mat som lockade, eller så var jag bara hungrig… Gott var det iaf och japanerna förstår det där med vikten av bra råvaror även i snabbmat - salladen var krispig, tomaterna smakrika, etc.

När vi väl kom fram till shoppingcentret på väg till hotellet, tittade vi båda på varandra och undrade vart vi hade hamnat. Det var långa, smala gångar med hundratals små, små stånd snarare än butiker i nio våningar och allting kändes så otroligt nedgånget. Vi gick bara igenom en våning innan vi gick ut igen och bestämde oss för att googla rätt på ett något vettigare shoppingcenter när vi var tillbaka på hotellet.

Efter lite om och men bestämde vi oss för att åka iväg med tunnelbanan till Yodobashi borde vid Umeda, då kunde vi ju även passa på att besöka Umeda Sky Building och se en fin solnedgång över Osaka.

Efter ett kort besök på Yodobashi hittade vi en fin liten resväska som vi bestämde oss för att köpa, därefter gick vi iväg till Umeda Sky Building och ställde oss i kö… Helt otroligt vad mycket folk det är överallt i år, trots en ganska “dålig” tid för turister. Vi köade i närmare 45 min innan vi fick ta hissen upp till utsiktsplatsen, men när vi väl kommit upp dit bestämde vi oss för att stanna här tills solen gått ner - det visade sig vara ett bra beslut, vi fick nämligen vara med om en fantastisk solnedgång! Vi tog en glass och lite te inne i deras cafeteria i väntan på att mörkret skulle lägga sig.

Klockan gick och när det var dags att åka hemåt gjorde vi ett stopp på ett 7Eleven och bunkrade upp med lite japansk godis och chips, ikväll blev det en film i sängen!

Klockan ringde och vi steg upp tidigt för att hinna iväg till Hiroshima Peace Memorial Museum innan alla busslaster anlände. Vi stannade till på ett Starbucks och köpte med oss lite frukost som vi kunde smaska på i kön, vi gjorde antagandet att det kanske var ok då vi faktiskt stod still och åt.

När vi kom fram till museet var vi inte först på plats, men nästan, och det dröjde ytterligare 20 minuter innan de öppnade. På dessa 20 minuter fylldes kön på väldigt snabbt och jag är glad att vi bestämde oss för att vara där tidigt.

Museet var omgjort sedan förra gången jag var där och det kändes som att det saknades väldigt många “hemska” objekt att se… Jag kan förstå varför, men det är lite synd för många av de saker som jag saknade bidrog verkligen till det som gör att jag aldrig kommer glömma bort det här stället. Vi tog tid på oss och hade även köpt varsin ljudguide den här gången, det var väldigt skönt och bra faktiskt!

Jag har sällan varit på museum som är och förblir så tyst… Människor respekterar verkligen området och ingen, eller väldigt få, pratar tyst med varandra. Man går bara runt och förfäras av vad som skett där för snart 80 år sedan. Fruktansvärt.

När vi kom ut från museet såg det likadant ut som dagen innan - stora busslaster och kö så långt ögat kunde nå. Vi bestämde oss för att gå bort till matmarknaden för att äta lite lunch och på vägen dit passade vi på att fota domen lite mer. Men, lunchen fick bli en klassisk Hiroshima-style okonomiyaki*, ett måste när man faktiskt är där. Och medan vi satt där under träden och åt vår mat fick vi syn på ett par otroligt söta barn som klätt sig för festligheterna... Kolla bara så söta de är!

Efter en snabb utcheckning från hotellet begav vi oss till tågstationen. Ännu en gång fick det bli en chaite från Starbucks i väntan på att vårt tåg skulle ta oss till Osaka. Vi lyckades koppla upp och på stationens WiFi och kollade på lite F1, klassiskt oss ^^

När vi kom fram till Osaka tog vi en taxi till hotellet, vi orkade verkligen inte krångla även om det säkerligen hade varit ganska enkelt att ta sig till vårt hotell. Jag är glad att vi kostade på det sista hotellet lite - ett större rum, schysst utsikt och en något bättre hotellfrukost än tidigare. Vi tog varsin dusch i den väldigt sköna och mörka duschen, sedan gav vi oss ut på en promenad i området i jakt på något att äta.

Plötsligt passerade vi ett hus jag mindes väl från min förra resa (där fasaden bestod av gigantiska krukor ^^), men ska jag vara helt ärlig hade jag ingen aning om att det var där vi var ^^ Mitt lokalsinne är verkligen värdelöst…

Snart passerade vi ett litet hörnhak, men vi vände snart om efter en snabb liten diskussion om att “vi måste ju våga, det kan bli intressant!”. Och vilken hit detta skulle bli! Vi blev varmt välkomnade och tjejen som lagade maten på utsidan kunde tillräckligt med engelska för att vi skulle kunna föra en diskussion. De tyckte det var väldigt vågad av två västerlänningar att snegla på den starka maten, vilken de var “kända” för.

Man beställde från menyn via en QR-kod, så vi kunde beställa lite vad vi ville, när vi ville. Vi inledde med lite småplock - tomater, gyoza, chilipommes och starkt ris (5/10 på skalan). Om man klarade av att äta det starkaste riset fick man faktiskt ett armband ^^ Men, vi vågade inte gå hela vägen direkt, så vi fegade med en 5a för att sen kanske beställa in den starkaste.

Medan vi satt där fick vi sällskap av ett gäng japaner som lite kaxigt beställde in det starkaste riset. Och som japaner är, så blev vi snart bjudna på en smakbit om vi så ville ^^ Vi försökte tacka nej, men de insisterade… Tjejen som tillagade maten började fräsa på riset, sedan kom skyddsglasögonen fram när hon hällde i en hel burk av den starkaste kryddan. Därefter eldade hon på ett par chilin som skulle toppa riset.

Tjejerna i sällskapet delade med sig av riset till mig och jag smakade på det… Inte orimligt starkt även om det så klart var starkt - men det var ingen Da Bomb! Johan däremot fick en chili som han tog en tugga på… När han inte “kände något”, tog han en tugga till och den tuggan fick han definitivt äta upp ^^ Nu kom hostan och tårarna… Även hickan gjorde sig påmind! Det japanska sällskapet ojade sig och skrattade åt oss, men när killen i gänget skulle visa att det minsann inte var så starkt som Johan fick det att framstå, trampade han i klaveret. Som bildsekvensen nedan visar så började han lite kaxigt med att narra Johan (om än på skoj), genom att ta sig för kinden... men sen så fick han minsann smaka på det!

Jag har aldrig sett en människa bli likblek på det där sättet som han blev efter att ha tagit en tugga av chilin… Tårarna sprutade och han hulkade nästan. Snart försvann han bortanför hörnet och var borta i närmare 5 minuter innan han kom tillbaka, om möjligt ännu blekare ^^ De som jobbade där stack till Johan och honom varsin liten vaniljglasspinne som de kunde svalka sig med medan vi andra skrattade gott åt deras dumheter.

Som ni förstår så blev detta ett minne för livet, jag kommer aldrig glömma den där lilla restaurangen eller japanerna, jag kommer minnas detta länge! Jag är så glad att vi stannade till där och inte bangade för att det såg lite sisådär ut från utsidan - det blev ju alldeles fantastisk och maten var faktiskt väldigt god! Vi köpte dessutom med oss alla kryddor, styrka 1-10, så att vi kan göra eget fried rice hemma!

"Hiroshima-style okonomiyaki" is a typical local food in Hiroshima. The food is like a Japanese-style pancake (pizza) and is made by mixing various ingredients into a batter of eggs, flour, and water. Hiroshima-style is made by layering all the ingredients to form a mille-feuille and is usually topped with noodles.

Idag väntade ett Shinkansen till Hiroshima och vi var tidigt på plats på stationen… Jag är hellre alldeles för tidig än behöver stressa för att inte missa ett tåg, speciellt när det är så dyrt som det här ^^

Väl på stationen hittade vi ett av de få (konstigt nog) öppna restauranger som serverade frukost. Här slog vi oss ner och fnissade lite åt vad vi fick in på tallriken… Ibland stämmer kanske inte beskrivningarna riktigt överens med vad som serveras och det är lite av Russian Roulette.

Hursom, vi fick iaf i oss lite energi innan vi gick vidare. Vi passerade en liten butik som sålde fika och jag ville så klart gå in och se om det fanns något att köpa med sig till tåget. Johan ville inte ha något, så jag köpte en riktigt stor och fin vaniljmunk till mig själv, det skulle visa sig vara ett misstag att inte köpa två, för herregud så god den var! Det var som att bita i moln när det väl begav sig på tåget ^^

Resan tog lite drygt 2,5 h och snart var vi framme i ett soligt och varmt Hiroshima. Vi tog en taxi till hotellet och lämnade in väskorna i väntan på att få checka in senare under dagen. Därefter promenerade vi bort till Hiroshima Castle och möttes av en enorm mängd människor… Det visade sig att i år var första gången sedan Covid som deras matfestival var tillbaka och vi hamnade mitt i den!

Slottsområdet var fyllt till bredden med diverse matstånd och det var fullständigt smockat med folk! Vi tog oss iaf in till slottet och strosade runt en liten stund, sedan gick vi genom parken och kikade på de olika stånden, men vi köpte ingenting utan bestämde oss för att vänta in kvällens middag istället.

Vi strosade genom området och tog oss bort till Genbaku Dome, fredsmonumentet. Tänk att det är samma olustiga känsla som infinner sig varje gång jag är där… Vi hade tänkt besöka museet idag också, men när vi närmade oss byggnaden stod där otaliga turistbussar och vi såg inte slutet på kön. Vi båda skakade på huvudet och bestämde oss för att gå tillbaka tidigt under morgondagen istället.

På väg tillbaka till hotellet gjorde vi ett stopp på Starbucks för en liten sockerchock i form av Chai Te och kaffe deluxe, det behövdes! Därefter promenerade vi genom deras shoppinggata och gjorde ett stopp vid en söt liten crêpes-butik. Den här crêpen, den var det mycket kärlek nedlagd i - otroligt god var den också! Tjejen tog tid på sig och var så noga med alla detaljer, allt från frukterna, till grädde, till pistagenötterna som sprinklades på.

Vi checkade in och åkte upp till vårt enorma rum på 14e våningen. Det var nog hela 6 kvm stort och utsikten var en fantastisk husvägg ^^ Men, vi skulle å andra sidan bara sova där en natt så vad gjorde det.

När mörkret lagt sig begav vi oss ut på gatorna i hopp om att kunna fota lite roliga neonfoton, men vi hittade aldrig riktigt någon bra gata för det. Att hitta en restaurang var inte heller det enklaste då många restauranger i Japan fortfarande tillåter rökning inomhus, jättekonstigt med tanke på hur strikta de är ute på gatorna. Men, vi hittade tillslut en restaurang där vi lyckades gestikulera “no smoking”, varpå de nickade och vinkade in oss.

Det blev tryffelpotatis och någon god köttallrik till Johan medan jag moffade tryffelpotatis och lax! Väldigt gott faktiskt!

Idag var det Johans sista arbetsdag, sedan skulle han gå på semester! Men, först försvann han iväg på morgonen och gjorde ett sista ryck.

Själv tog jag en liten sovmorgon innan jag knallade iväg till Nishiki Market igen för att hänga på låset till den anrika knivbutiken Aritsugu. Jag var på jakt efter en till kniv och jag visste vilken typ jag var ute efter. När butiken tillslut öppnade såg jag till min stora besvikelse att det var många knivar som var slutsålda, men det fanns en variant kvar av den jag ville ha och även om den kanske var i det dyraste laget så högg jag den som en kobra! Självklart fick jag mitt namn ingraverat, det är ett måste! Det blev även en riktigt fin liten tång som fick följa med hem.

Johan mötte upp mig vid butiken eftersom han skulle köpa med sig en kniv hem till Robert. Efter lite om och men bestämde vi oss och även han fick sitt namn ingraverat, bäst för honom att han tycker om den nu ^^

Johan började nu sin semester och vi promenerade bort till LOFT, en butik som jag ville minnas var lite rolig att strosa runt i. Väl framme mindes jag den som större, nu var butiken bara två våningar… Men, det fanns gott om saker att kika på trots det. Vi köpte på oss lite smått och gott i souvenirväg innan vi rörde oss tillbaka mot Kyoto's Owl Forest.

När vi kom upp för den smala trappan möttes vi ett tiotal ugglor som alla, tyvärr, såg ut att ha någon form av deformation - vissa saknar näbbar, andra hela fossingar, etc. Med tanke på att de satt fastkedjade intalade jag mig själv att de aldrig hade klarat sig på egen hand ute i det fria, måtte så vara fallet iaf, annars vore detta riktigt grymt.

Vi blev ombedda att vara oerhört lätta på handen om vi ville klappa dem och låta bli de som sov. Men alltså, herregud så fina de var… Vilka magnifika djur det är.

Till lunch köade vi in till den klassiska ramenrestaurangen, Ichiran Ramen… Det är ett måste när man är i Japan, även om det är en kedja så är deras ramen riktigt bra! Här hamnade vi längst bak i varsitt bås, perfekt för att kunna sörpla sin egen lunch i fred ^^

När vi kom ut från restaurangen hade vädret slagit om helt och det åskade högt. Vi skyndade hem innan regnet kom, och kom gjorde det med besked ^^ Herregud vilken skur det kom! Vi la oss i sängen och tittade ut och lyssnade på åskan medan vi dividerade om vart vi skulle äta middag ikväll.

Grabbarna hade spanat in ett sushiställe i närheten vilket det fick bli. Att som gravid försöka lista ut vilken fisk man får äta i Japan, utan att säga det högt så alla förstår, är inte det lättaste… Men, jag tror vi lyckades skicka sushi mellan mig och Johan ganska obemärkt iaf. Om något trodde de nog att det var en sån här klassisk “flickvännen vill ha något som ser gott ut på killens tallrik” ^^

Tyvärr höll väl inte sushin den kvalitet som vi hade hoppats på, men å andra sidan så är ju inte Kyoto sushins hemstad… Sushi får man äta i Tokyo eller någon annan hamnstad förmodligen. Men, det blev en trevlig avslutning på veckan i Kyoto! När vi kom hem var det nämligen dags att packa väskorna för att tidigt imorgon bitti hoppa på ett Shinkansen till Hiroshima!