Tisdag och min sista lön för den här perioden betalades ut - det blev hälften mot vad jag är van vid och det svider lite måste jag erkänna ^^

Idag hade Johan bokat in sig på en klipptid och jag lämnades ensam en längre stund. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation, han har ju varit iväg och handlat och fixat tidigare i veckan, men enligt honom kändes det som att han lämnade oss i sticket ^^ Bara för att en av oss sitter fast hemma betyder det ju inte att vi båda måste göra det. Han passade dessutom på att åka och plocka upp ett Blocket-köp, en amningskudde från Doomoo. Vi trodde att det var den lilla varianten, men det visade sig vara den stora som är en kombinerad amnings- och gravidkudde. För 200 kr blev den vår, butikspriset närmare 1000 kr.

När Johan kom hem tog vi en promenad ner till Kajen och slog oss ner efter vattnet i skuggan. Vi köpte varsin glass och mumsade i oss innan det var dags att röra sig hemåt igen.

Det blev lite av en pryldag idag då vi även fick två paket på posten samt en present från Linda som gjorde ett snabbt besök innan de åkte ner till Tylösand. Dels fick vi ett paket från Martin (Auzo, Johans kompis som jag brukar spela CS med), sedan kom det ett paket från moster i Göteborg. Det hela resulterade i massor med godis, ett par nya bodies i olika storlekar och ett par böcker.

Med små barn kommer stora mängder tvätt, it is known ^^ Men, för att slippa släpa fram det stora torkstället varje gång vi tvättat de små bebiskläderna, fick Johan åka iväg och köpa ett lite mindre tvättställ på eftermiddagen. Jag hittade nämligen ett väldigt smidigt på Clas Ohlsson som dessutom var rätt gulligt. Under tiden stannade jag hemma och ammade, igen. Och idag fick jag nog en släng av Baby Pinks* istället. Nu låg jag och grät i soffan medan mini ammade till Bianca Ingrossos version av Den Blomstertid… Vilken berg-och-dal-bana det här är känslomässigt! ^^

Sent på kvällen fick vi dessutom vår hallmatta levererad. Det ska bli spännande och se hur mycket off vår utskurna mall är…

*Baby Pinks - används för att beskriva det lyckorus, postpartum euphoria, som infinner sig efter förlossningen. Ofta klingar känslorna av efter ett par dagar, men för vissa håller det i sig längre. Det mest utmärkande symtomet är eufori.

Inatt har vi fått sova, vilken grej! Vi har under de första dagarna hemma gått och lagt oss ganska sent, närmare 00, då vi har inväntat minis “sista matning” för dagen. Eftersom vi har fått order om att han ska matas var tredje timme, har vi ställt larmet ifall det skulle vara så att han sover igenom dessa timmar. Inatt väcktes vi av larmet runt 04, nattens enda matning! Han verkar också lite mer okej med att sova i sitt babynest nu, så, vi har fått sova många sammanhängande timmar i natt!

Kl 14:30 idag väntade ett hembesök av vår kommande barnmorska - Margareta. Hon var ett par minuter tidig när hon ringde på dörren och fångade mig mitt i mellanmålet. Margareta var en superhärlig kvinna med lång erfarenhet (35 år) och det märktes tydligt att detta inte var hennes första gång. Hon tog oss med storm, superhärlig!

Vi inledde besöket med en kontroll av mini - hans vikt, gulhet, ögonvitorna, nacken, ryggen, lederna, naveln (som nu har börjat skrumpna och därmed lukta pikant)… Allt såg fint ut och han har lagt på sig ytterligare några hekton. Hon gissade också på att den lilla stumpen skulle trilla bort närmaste dygnet till min stora glädje!

Som på beställning, alldeles lagom tills vi satte oss ner, började han snutta på sina fingrar för att signalera matdags! Perfekt, då kunde vi få ytterligare lite hjälp med amningen!

Hon stannade närmare en timme och gick igenom massa bra information och tips samt svarade på alla våra frågor innan hon tackade för sig.

Det pratas mycket om den berömda Baby Bluesen*, ibland också om Baby Pink. Det är ingenting konstigt egentligen, utan en helt “normal” reaktion på alla hormoner som lämnar kroppen. Jag var kanske lite naiv och tänkte att jag klarat mig, då den vanligtvis dyker upp tre dygn efter förlossningen, men idag tror jag bestämt att det var min tur.

På eftermiddagen kom alla känslor krypandes och jag hann lagom säga till Johan att jag kände mig ledsen och då började tårarna ringla ner för kinden, okontrollerat. Inget storgråt, bara tårar som rann och de fortsatte rinna under en timmes tid.

Tror att det för min del mycket handlade om att jag kände mig instängd, tvingad att alltid finnas där eftersom mini skulle ha mat med max tre timmars mellanrum den första veckan. Det är sommar, underbart väder och jag sitter inne… Inte ens en promenad har jag tagit då jag känt mig lite svagarna än vanligt, förmodligen pga. blödningen.

Men, Johan förstod vad jag behövde ikväll och det var inte att bli tröstad. När mini hade matats för sjuttioelfte gången idag, såg han till att vi klädde på oss och tog en promand, även om den var kort. Vi gick upp till Hemköp för att köpa varsin glass och vände sedan hem igen. En kort promenad, men ack så välbehövlig för mitt sinne.

*Baby Blues - Tredagarsgråten, eller baby blues, har fått sitt namn av att den brukar dyka upp ungefär tre dygn efter förlossningen. Den kan variera i styrka, några kanske bara känner sig lätt nedstämda, för andra kan det kännas avgrundsdjupt, som om alla moders PMS kommit på besök. Det vara bra att känna till att det här är en jättevanlig reaktion, mer än hälften av alla nyblivna mammor drabbas av det som kallas baby blues eller tredagarsgråt.

Detta tillstånd beror faktiskt till stor del på hormoner. De hormoner som faktiskt var livsnödvändiga för bebisens utveckling under graviditeten, klingar nu snabbt av efter en förlossning. Förutom att man ska försöka landa i att bli förälder så är det denna plötsliga hormonomställning, ganska troligt i kombination med en stor portion sömnlöshet, som kan ge ångest, nedstämdhet och motstridiga känslor efter en förlossning.

Det har gått fem dagar sedan mini föddes och siffrorna på vågen har tokrasat! Nog för att jag höll igång och tränade bra in i det sista, men vågen står idag på 75,1 kg, det är -9 kilo på bara ett par dagar. 

Oerhört tacksam över att magen gått tillbaka så fint som den ändå har och att jag lyckades undgå bristningar... Det syns knappt att jag varit gravid. Det som märks är dock hur otroligt mjuk magen är, det är som att något saknas där inne, konstigt va? ^^ 

Dagarna flyter verkligen samman när det enda man gör är att spendera dagarna inomhus, i samma run, i samma fotölj...

Jag tror inte jag var beredd på att känna mig så här instängd som jag ändå gör. Att inte kunna lämna lägenheten då jag är den som matar mini, att inte kunna gå iväg till gymmet och känna mig som mig själv... Det är jobbigt, jobbigare än jag trodde trots att jag sagt detta till mig själv i flera veckor.

Jag vet att det är en övergångsperiod, en period jag förmodligen kommer sakna när den är över, men det är jobbigt just nu och det har inte ens gått en vecka sedan han föddes. Det är tur att han är söt, det får mig att glömma hur jobbigt det är till och från under dagen.

Jag kämpar på med amningen och försöker ha mini så mycket jag orkar hos mig, gärna hud-mot-hud på bröstet. Nu börjar dock mjölken rinna till och det känns i tuttarna ^^ De har börjat ömma och blivit betydligt tyngre. Jag är livrädd för att åka på mjölkstockning och har inte hört speciellt bra historier om amningen från mina vänner - ingen har riktigt tyckt om det och många av dem har fått väldigt ont. Håller tummarna för att det ska lossna för mig, jag tycker faktiskt det är ganska mysigt när det fungerar...

Årets midsommarafton såg minst sagt lite annorlunda ut i år… Vädret var verkligen top-notch, man kunde inte önska sig bättre väder - strålande solsken, 25 grader och varma vindar.

Idag skulle vi åka tillbaka in till BB St Göran för vårt uppföljningsmöte. Under det här mötet skulle minis gulhet samt vikt kontrolleras, men även jag skulle få en snabb undersökning av fiffin för att se till att allt läker ordentligt.

Det blev en första biltur vid 15-hugget och på ett sätt kändes det bra att det blev “framtvingat”, annars kanske man aldrig skulle våga ta sig ut på egen hand. Vi försökte väcka honom för lite mat innan det var dags att åka, men han har varit otroligt svårväckt idag.

När vi kom fram till BB började han vakna till liv (vilket också innebär matdags), vilket var jättebra då vi kunde passa på att få lite hjälp med amningen på plats. Sköterskan tipsade om lite olika ställningar, men gav mig också en amningsnapp att prova (som jag sen fick behålla) och vilken skillnad det gjorde… Smärtan gick från en 8a till en 4a, omgående! Underbar liten sak det där!

När mini väl lugnat ner sig igen var det dags att väga honom samt mäta gulhetsvärdet. Det visade sig att han faktiskt gått upp i vikt igen, ~200 g, vilket innebär att han får i sig mat trots att jag tycker att amningen varit en mindre kamp. Han låg också inom värdena för gulsot, så ingen fara där heller.

När vi checkade av mig och mina stygn i fiffin, ville sköterskan konsultera en läkare varpå en snabbt kom ner. De var nog lite yrkesskadade och ursäktade sig när de luktade lite på min binda ^^ “Mja, jag känner nog ingenting”, sa läkaren… “Men visst är det väl en liten doft där”, sa sköterskan… Jag instämde med henne och sa “Va skönt att det inte bara är jag som tycker det luktar lite pikant, minst sagt” ^^

För att vara på den säkra sidan skrev de ut antibiotika till mig, fiffin vill man vara rädd om!

När besöket var avklarat och bebisen nöjd, åkte vi till ICA Maxi för att hämta ut medicinen direkt. Vi passade även på att handla lite då det inte var så mycket folk på plats. Johan hade sen tidigare köpt sill och potatis (midsommaren till ära), men vi passade på att utöka utbudet något med skagenröra och baguette…

När vi kom hem satte vi mini i stolen vid bordet, sedan dukade vi upp den fantastiska buffén - i sina originalförpackningar ^^

Som sagt, midsommar i år såg minst sagt annorlunda ut…

Efter en väldigt speciell natt där man hela tiden varit på spänn när han sovit, var det nu morgon och vi var allt lite omtumlade ^^ Att ha babynestet i sängen mellan oss verkade bra på pappret, men det var otympligt och ganska ivägen faktiskt. Dessutom var jag jätteorolig över att han skulle rulla in i vår lilla handdukskorv som vi rullat runt honom för att han skulle ligga lite tajtare, tänk om han inte fick luft mot den… Det slutade med att jag la honom intill mig och virade hans lilla filt runt honom som en korv så att han inte kunde råka rulla runt. Och herregud så söt han var!

Idag ringde BB S:t Göran för ett uppföljningsmöte där de undrade hur första natten hemma hade gått. Vi pratade lite om hur vi mådde, om mini hade ammat något, m.m. Jag som hade extremt ont i brösten efter amningsförsöken blev rekommenderad att prova en amningsnapp, en tunn silikonnapp som man placerade på bröstet som bebis i sin tur suger på istället för vårtan.

Vi pratade också lite om att eventuellt använda ersättning då jag har så ont, men blev rekommenderad att undvika det om jag hade för avsikt att fortsätta amma. De jämförde ersättningen med oxfilé och bea, medan mjölken var en härlig vit fisk ^^ Med andra ord, det kunde bli svårt att få honom att vilja ha bröstmjölken om han fått smaka oxfilén…

Solen sken och det var varmt den här veckan, hela veckan… Det gjorde mig orolig för hur vi skulle klä mini, framför allt under nätterna. Body, inte body, med eller utan filt? Läskigt ändå hur otroligt lite kött på benen man har när man blir hemsläppt med en liten människa som förväntas överleva, på bröstmjölken som inte runnit till dessutom ^^ Det kommer nog dröja ytterligare ett par dagar innan det sker, kanske en dag extra då det kan ha påverkats av mängden blod jag förlorade.

Ännu en natt i sjukhussängen med bebis mellan oss och när vi vaknade upp på onsdagen kände vi oss redo att åka hem. Men, innan vi åkte hem tänkte vi passa på att få 48h-kontrollen avklarad för mini, vilket vi kunde genomföra under eftermiddagen.

Dagen kändes lång då vi egentligen bara kunde vänta på att klockan skulle gå. Dessutom fanns det förmodligen betydligt fler kritiska par på avdelningen, så vi nedprioriterades förmodligen något, i.e. vi fick färre och färre besök. Men, det fick ingen nöd på oss egentligen, jag låg väldigt bra där i sängen med mini på mitt bröst.

Jag passade på att pinga in lite hjälp när det kom till amningen då jag fick så otroligt ont i brösten, men utifrån vad de kunde se och hjälpa mig med så såg det ut som jag gjorde rätt i mångt och mycket. Vi provade lite olika positioner och jag kände frustrationen komma när det inte gick så lätt som jag hade tänkt mig.

Vi smaskade i oss efterrätterna och började packa iordning våra väskor. Runt 16 dök en läkare upp och gjorde PKU-provet på mini och han var så snäll, inte en ljud yttrade han trots stick i båda händerna.

Hon gjorde även en undersökning av mig för att se hur härligheten såg ut och läkte och det verkar som att allt gick åt rätt håll, även om det så klart var svullet. Jag erbjöds ännu en gång att kika själv med hjälp av en spegel och det var lite motvilligt som jag gjorde det… Men, det såg faktiskt oväntat bra ut med tanke på vad hon varit med om senaste dygnen ^^

När klockan närmade sig 17 var vi äntligen redo att lämna BB och det kändes lite overkligt när vi rullade ut väskorna som vi tagit med oss, men även ett babyskydd med en liten människa i!

Johan körde fram bilen och vi klickade i skyddet, sedan satte jag mig på min ringkudde i baksätet och Johan körde försiktigt iväg hemåt. Mini sov hela vägen hem och när vi kom innanför dörren insåg vi båda att inget någonsin kommer bli sig likt igen.

Det dröjde inte många timmar innan vi sattes på prov… Vi känner inte mini och allt är nytt för honom och det märktes när han började gråta. Vi hade ingen aning om vad som var fel och första natten blev lite av ett eldprov. Han tyckte inte om vårt babynest som vi hade i sängen och vi hade svårt att tyda hans gråt. Men, efter ett par jobbiga timmar gick solen upp igen och det hela började om.

Vi sov sisådär under natten, jag vaknade ofta när de kollade till oss och jag var nojig att vi skulle råka lägga täcket över mini eller något annat dumt. Vi överlevde dock natten och snart var det dags för frukost igen.

Egentligen var utcheckning vid kl 10 dagen efter förlossningen, men eftersom jag förlorade så mycket blod ville de att vi skulle stanna kvar minst en natt till. Runt lunch kom en tjej in med mitt blod och satte det i dropp. Ett par timmar senare kom även järnet in och jag skulle få en rejäl dos av det, 1000 mg… Nu var jag kittad för flera månader framöver enligt läkarna ^^

Mycket TV blev det och därmed fotboll. Idag smet Johan dessutom iväg och köpte lite kebab till oss då sjukhusmaten var lite sisådär… Däremot åt vi mer än gärna deras efterrätter, de var faktiskt riktigt goda!

Vi blev uppassade på till och från under hela dagen. Olika läkare kom in och checkade till mig, men även olika barnläkare kom och kikade på mini. Kändes väldigt bra med så mycket folk och kontroller, även om vi hann träffa väldigt många skift.

När kvällen närmade sig blev jag äntligen av med de sista slangarna och vi kunde äntligen ta bort infarterna som satt kvar. Nu kunde jag röra mig fritt igen, eller ja, iaf så pass mycket man kan förvänta sig av en nyförlöst tjej ^^ Nu kunde jag börja lyfta mini lite mer ordentligt och därmed även amma lite bättre.