Så var det dags, invasionen av deltagare men väskor och cyklar har kommit till ön, och som vanligt sitter vi som tränare och planerar in i det sista... eller gjorde vi det? Jag har nog aldrig hört orden "Vi kör pâ rutin", så många gånger förr. Men när det väl var dags för vår sedvanliga invigning nere i Södervärnshallen så va allt på plats. Vår rutin på Volley Quatro var det inget fel på och trots att vi inte hade varken Militär Jörgen och Lek Viktor att hålla i uppvärmningen, klarade vi oss bra. Allt kan man ju lösa med musik, lek och skratt.

När väl invigningen var avklarad var det dags för första nattmackan och genast blev det ganska uppenbart vilka man skulle lägga märke till under lägret. Dels finns det ju veteraner som Rebecka Öhman och Kristoffer Kardell, men sedan fanns det även nya ansikten så som Jeanette Nilsson från Veddige som genast börja hålla låda. "Suck", tänkte man som ledare… "Skall man inte få sova i år heller?" Men har man gett sig in i leken får man leken tåla. Vi får väl se vem som inte kommer att orka till frukosten under lägret.

Jahopp dà var det dags igen. Gotland jag är ledsen att behöva säga det men vi är tillbaka igen. Men vad skulle ön göra utan ett 80-tal icke Gutemåltalande volleybollfreaks som bara älskar att tappa bort cykelnycklar och fixa punka på däcken. Än så länge så har vi inte lyckats med att åstadkomma några Grodor men de kommer att skapas av både spelare och ledare. Kanske kommer ledarna som vanligt att få flest. Men vem vet...

Vi satte oss och började fundera på hur vi som sex tränare skulle genomföra en vecka med 76 deltagare. Vår första tanke var..."JOHAN!!!!! Kan du fixa det här???" Och Johan, som van lägerledare, säger "Jag vet inte om jag kan fix det, ... jo men visst, ja skall se va jag kan göre. Om int sà kan ni ju frag Erland". Denna uppmaning har vi som ledare utnyttjat till sin fullo och Erland, även han van vid frågor från oss som är så när som på omöjliga att lösa, har alltid samma svar. "Jo men visst går de at löse...ja skall bare ringe vaktmästern först". Erland är och har alltid varit en klippa.

Som vanligt så kommer man till ön och kramkalaset är ett väntat ögonblick som man vet kommer att ta evigheter att genomföra. Genast börjar man tänka på vad som kommer att ske när man skall åka hem igen. Hur klarar sig deltagarna egentligen? Här slänger man ihop barn från Sveriges alla hörn i en skolsal där de behöver komma överens om ljudnivå, sovplats, svettlukt och dylikt, och sedan sliter man isär dem när en vecka har gâtt. Men vilken tur att världen är utrustad med både telefon, Internet och sist men absolut inte minst, MOBILEN... väl utrustad men SMS funktion. Aldrig har jag sett en grupp så väl utrustad med telefoner kopplade till deras hand. Fast som ledare så är man snabb på att upplysa att den ICKE får användas under träning.