Klockan ringde och vi steg upp tidigt för att hinna iväg till Hiroshima Peace Memorial Museum innan alla busslaster anlände. Vi stannade till på ett Starbucks och köpte med oss lite frukost som vi kunde smaska på i kön, vi gjorde antagandet att det kanske var ok då vi faktiskt stod still och åt.
När vi kom fram till museet var vi inte först på plats, men nästan, och det dröjde ytterligare 20 minuter innan de öppnade. På dessa 20 minuter fylldes kön på väldigt snabbt och jag är glad att vi bestämde oss för att vara där tidigt.
Museet var omgjort sedan förra gången jag var där och det kändes som att det saknades väldigt många “hemska” objekt att se… Jag kan förstå varför, men det är lite synd för många av de saker som jag saknade bidrog verkligen till det som gör att jag aldrig kommer glömma bort det här stället. Vi tog tid på oss och hade även köpt varsin ljudguide den här gången, det var väldigt skönt och bra faktiskt!
Jag har sällan varit på museum som är och förblir så tyst… Människor respekterar verkligen området och ingen, eller väldigt få, pratar tyst med varandra. Man går bara runt och förfäras av vad som skett där för snart 80 år sedan. Fruktansvärt.
När vi kom ut från museet såg det likadant ut som dagen innan - stora busslaster och kö så långt ögat kunde nå. Vi bestämde oss för att gå bort till matmarknaden för att äta lite lunch och på vägen dit passade vi på att fota domen lite mer. Men, lunchen fick bli en klassisk Hiroshima-style okonomiyaki*, ett måste när man faktiskt är där. Och medan vi satt där under träden och åt vår mat fick vi syn på ett par otroligt söta barn som klätt sig för festligheterna... Kolla bara så söta de är!
Efter en snabb utcheckning från hotellet begav vi oss till tågstationen. Ännu en gång fick det bli en chaite från Starbucks i väntan på att vårt tåg skulle ta oss till Osaka. Vi lyckades koppla upp och på stationens WiFi och kollade på lite F1, klassiskt oss ^^
När vi kom fram till Osaka tog vi en taxi till hotellet, vi orkade verkligen inte krångla även om det säkerligen hade varit ganska enkelt att ta sig till vårt hotell. Jag är glad att vi kostade på det sista hotellet lite - ett större rum, schysst utsikt och en något bättre hotellfrukost än tidigare. Vi tog varsin dusch i den väldigt sköna och mörka duschen, sedan gav vi oss ut på en promenad i området i jakt på något att äta.
Plötsligt passerade vi ett hus jag mindes väl från min förra resa (där fasaden bestod av gigantiska krukor ^^), men ska jag vara helt ärlig hade jag ingen aning om att det var där vi var ^^ Mitt lokalsinne är verkligen värdelöst…
Snart passerade vi ett litet hörnhak, men vi vände snart om efter en snabb liten diskussion om att “vi måste ju våga, det kan bli intressant!”. Och vilken hit detta skulle bli! Vi blev varmt välkomnade och tjejen som lagade maten på utsidan kunde tillräckligt med engelska för att vi skulle kunna föra en diskussion. De tyckte det var väldigt vågad av två västerlänningar att snegla på den starka maten, vilken de var “kända” för.
Man beställde från menyn via en QR-kod, så vi kunde beställa lite vad vi ville, när vi ville. Vi inledde med lite småplock - tomater, gyoza, chilipommes och starkt ris (5/10 på skalan). Om man klarade av att äta det starkaste riset fick man faktiskt ett armband ^^ Men, vi vågade inte gå hela vägen direkt, så vi fegade med en 5a för att sen kanske beställa in den starkaste.
Medan vi satt där fick vi sällskap av ett gäng japaner som lite kaxigt beställde in det starkaste riset. Och som japaner är, så blev vi snart bjudna på en smakbit om vi så ville ^^ Vi försökte tacka nej, men de insisterade… Tjejen som tillagade maten började fräsa på riset, sedan kom skyddsglasögonen fram när hon hällde i en hel burk av den starkaste kryddan. Därefter eldade hon på ett par chilin som skulle toppa riset.
Tjejerna i sällskapet delade med sig av riset till mig och jag smakade på det… Inte orimligt starkt även om det så klart var starkt - men det var ingen Da Bomb! Johan däremot fick en chili som han tog en tugga på… När han inte “kände något”, tog han en tugga till och den tuggan fick han definitivt äta upp ^^ Nu kom hostan och tårarna… Även hickan gjorde sig påmind! Det japanska sällskapet ojade sig och skrattade åt oss, men när killen i gänget skulle visa att det minsann inte var så starkt som Johan fick det att framstå, trampade han i klaveret. Som bildsekvensen nedan visar så började han lite kaxigt med att narra Johan (om än på skoj), genom att ta sig för kinden... men sen så fick han minsann smaka på det!
Jag har aldrig sett en människa bli likblek på det där sättet som han blev efter att ha tagit en tugga av chilin… Tårarna sprutade och han hulkade nästan. Snart försvann han bortanför hörnet och var borta i närmare 5 minuter innan han kom tillbaka, om möjligt ännu blekare ^^ De som jobbade där stack till Johan och honom varsin liten vaniljglasspinne som de kunde svalka sig med medan vi andra skrattade gott åt deras dumheter.
Som ni förstår så blev detta ett minne för livet, jag kommer aldrig glömma den där lilla restaurangen eller japanerna, jag kommer minnas detta länge! Jag är så glad att vi stannade till där och inte bangade för att det såg lite sisådär ut från utsidan - det blev ju alldeles fantastisk och maten var faktiskt väldigt god! Vi köpte dessutom med oss alla kryddor, styrka 1-10, så att vi kan göra eget fried rice hemma!
"Hiroshima-style okonomiyaki" is a typical local food in Hiroshima. The food is like a Japanese-style pancake (pizza) and is made by mixing various ingredients into a batter of eggs, flour, and water. Hiroshima-style is made by layering all the ingredients to form a mille-feuille and is usually topped with noodles.